Så det är dethär som är att bli vuxen?

Varit på banken och skrivit på ytterligare papper. Min namnteckning ser skakig och lite barnslig ut och jag tänker att herregud, ska jag föreställa vuxen? Vuxen nog att låna en halv miljon, flytta hemifrån, teckna hemförsäkring och skaka hand med mäklare och banktjänstemän.

Att utbilda mig på högskolan, jag börjar inse att jag ska ha ett yrke där jag ständigt tar beslut som rör liv och död. Ständigt med min egen hälsa, mitt eget liv som insats. Förra veckan stod det i tidningarna om sjuksköterskan som blev ihjälhuggen av en patient. Och vad gör man om man blir smittad med HIV eller hepatit? Lägger ner sitt sexliv och tanken på barn?

Vuxenlivet känns stort och skrämmande. Samtidigt lockande, såklart.

Jag har en pojkvän som skickar sms och säger "I maj träffade jag dig och nu minns jag inte hur jag fick livet att gå ihop tidigare". Detta är en människa som inte står ut med tanken på att vara beroende av någon eller något. Det som stod på hans presentation på det community där vi först träffades var ungefär "frisk luft i lungorna, rent vatten i kranen - behöver man mer än så?"

Nu säger han att han behöver mig, ganska stort sådär.

Jag ler mot hösten och låtsas att han går brevid och håller sin hand i min. Oh, sweet love.