Gröna ärtor

Jag tänker och intalar mig att det nog är ett dumt påhitt, att jag inte tycker om gröna ärtor. När jag jobbat mig igenom halva pastasalladen inser jag att jag inte ätit en enda grön ärta. Petar i mig en... det smakar ju helt okej. Vilken insikt!

När pastan och salladen är slut ligger det plötsligt femtusen gröna ärtor kvar i botten och jag tänker att det var ju rätt så gott med gröna ärtor. Men ändå blir jag lätt trött vid tanken på att äta dem... och bestämmer mig för att jag är nog mätt.

Vilket sammanträffande, att jag just innan de goda ärtorna blev mätt.

Min hjärna är smart, jag kan inte lura den. Inte ens att äta gröna ärtor.