Hösten

Humöret svänger okontrollerat och ibland kommer den stora Meningslösheten över mig som säger att ingenting spelar någon roll. Dagarna är kantade av panik och ångest-troll. Vaknade trött som jag vet inte vad och inser att nu räcker inte åtta timmars sömn längre, det som för en månad sen gjorde mig alldeles lagom utvilad, pigg och glad. Om en månad kommer inte tio timmar räcka heller.

Jag kan dethär mönstret. Människor säger åt mig att inte ta ut något i förskott men det känns mest förmätet av dem. Detta är min sjätte höst/vinter så jag börjar bli van. Jag känner igen tecknen och jag vet vad som väntar.

Men jag kämpar mig envist igenom. Jag tänker inte somna om. Jag tänker slåss för mitt liv mot ångest-trollet som vinner mark för varje dag som går. Jag tänker inte sjuka mig, jag tänker inte ligga i sängen och inte orka göra någonting. När sjukdomen skriker kan jag inte hålla för öronen men jag kan låta bli att svara den.

Någonting annat skriker högre denna hösten: viljan att lyckas.

Jag SKA lyckas.