Guess I'm not so suicidal after all...

Hej, inatt har jag sovit fyra timmar jämfört med förra nattens fjorton och det känns väl som om självmord borde vara ett enkelt och bra sätt ur situationen men så tror jag kanske inte att självmord är någon bra sak, kanske.

Även om det känns lindrigare än att dra och slita i den kropp som gör ont i varje cell, varje liten del. Trötthet och ledsenhet kan visst göra ont.

Samtidigt ska människor höra av sig och säga "äsch, detdär klarar du". Anledningen till att jag fräser tillbaka är att ingen vet vad jag går igenom. Jag låter er helt enkelt inte se det. Så lite som möjligt. Därför kan ni omöjligt veta att jag klarar det. Goda råd såsom "ryck upp dig" eller "försök se det fina med hösten" är också typiska saker i all välmening som mer känns som ett knytnävsslag någonstans.

Framför allt är jag trött på att dras med något ingen annan kan se, något som inte går att mäta och jämföra och dokumentera och bevisa. Jag hade hellre haft cancer eller något som man faktiskt kan konstatera, som man kan kämpa emot på ett adekvat sätt och behandla. Något som människor inte klappar en på huvudet åt och kommer med goda råd.

Säger du "ryck upp dig" till cancerpatienter? Isåfall borde du läsa en av mina tusen böcker om omvårdnad som jag inte heller orkar ta mig an.

Nu har jag gnällt av mig lite. Gud så skönt. Nu är allt bra igen. Eller?