A love story

Dethär är en kärlekshistoria, med allt vad det innebär.

Jag vet inte om någon minns det ex som lyckats krossa mitt hjärta mest av alla - hans tid var långt före denna bloggen i vart fall. För att försöka göra en stor, fantastisk kärlekssaga kort så blev vi båda förälskade vid första ögonkastet, vi kysstes hejdå första gången vi sågs och hade en kort men intensiv tid tillsammans. Jag var hans prinesessa och han skämde bort mig med rosa kärleksbrev, långa rosor, långa kvällar med rödvin i jacuzzin...

Så kom dagen när han skulle åka bort över några dagar och jag kände det på mig redan då. Jag sa det till honom också och han svarade mig, lugnande, "det är hos dig jag hör hemma, min prinsessa".

När han kom hem hade han träffat någon annan och blivit huvudstupa förälskad. Det var så otroligt hårt - jag grät i flera dagar. Sov inte, åt inte, bara grät. Jag tror att jag anade då, att jag skulle komma att sakna honom länge, länge.

När jag slutat gråta var jag arg. Arg och bitter. Det sjuhelvetes temperament jag var känd för gjorde sitt till och jag försökte desperat straffa honom, på något vis. Ett gigantiskt vadderat kuvert fyllde jag med sönderrivna rosa kärleksbrev och söndersmulade rosor. Adresserade till nämnde hjärtekrossare och skrev ett dräpande "När du saknar mig: ring" på baksidan.

Detta är 1½ år sedan och jag hade slutat tänka på honom hela tiden och slutat hoppas att han skulle sakna mig.

Igår ringde han. Som jag hade bett, när han saknade mig. Himlen måste ansträngt sig för att uppbåda all denna ironi, visst?

Och efter tre-fyra timmars samtal till gryningen var jag tvungen att säga kanske det svåraste jag någonsin sagt:

Jag vill nog inte vara en prinsessa längre

Tänk hur kärlek alltid tycks komma tillbaka försent. Så otroligt hårt. Detta var min kärlekshistoria. Den gör ont än.