Naturligtvis

Naturligtvis, när jag skryter om att jag är ansvarstagande och ska tvätta och lägga mig tidigt trots att det är första fredagen efter lön, hamnar jag på fest och hinner hälla i mig både det ena och det andra och bli tämligen berusad. Väl hemma efter en promenad hem med Jenny mitt i natten som innefattade prat, skratt, ett par cigaretter, spaning på en viss granne och till sist en språngmarsch till bussen hamnar jag naturligtvis i en tre timmar lång diskussion (eller bråk, kanske?) med Micke och somnar vid halv sex på morgonen.

För att sedan då, nu, glatt studsa upp ur sängen tre och en halv timme senare och ignorera så väl bakfyllan som tröttheten som den sjuka smärtan i mitt brännsår som ser om möjligt värre ut och antagligen skulle behöva en vända till sjukhuset ändå. För man ska ju jobba...

Okej, jobb kan jag ta, men den här sjuka ansvarskänslan som kommer med där det känns som om man skulle gå igenom eld och vatten för att komma dit i tid och göra det man ska känns lite överspelad när man jobbar på Silvan. Jag försöker intala mig att det är att helglönen är så bra, men egentligen handlar det inte om något annat än en pliktkänsla. Det är väl bra, och vuxet, antar jag. Men just nu önskar jag att jag var sjukt barnslig och ringde och sjukade mig så att jag kunde få käka några värktabletter och somna om.

Jaja, bara att bita ihop. Jag jobbade dagen efter studenten, det här är piece of cake.

Shopping

Så har man bränt ett par tusenlappar ändå. Ny telefon på väg och en hög böcker. Diskuterar de gemensamma nämnarna hos sex och shopping och inser att de måste vara släkt på nära håll. Pulsen uppe i max.

Tänk om man var rik...

Lämnar ut

Gör något jag inte ens vågat tänka på på flera år. Lämnar ut mina ord för bedömning. Håller de än? Alla som trott på mig genom åren, hade de rätt? Har jag talang?

Jag hittar en gammal låt med Kent (en av deras nyaste, men gammal för mig) och nostalgin är total. Hela grejen är nostalgi.

Snart kommer han hem. Få se om vi kan göra lite ny historia. Något jag kan ha nostalgi över om tjugo år eller mer.

Svårt att vilja falla...

I really need you tonight!

Forever's gonna start tonight.

Forever's gonna start tonight.

Bränner

Istället för att bränna pengar bränner jag sönder min hud under solen. Dagen mysig och fantastisk. Där, i havet, frågar han om jag vill vara hans flickvän. Så nu är det sådär officiellt.

Kvällen har spenderats på gymet, brännandes förhoppningsvis kalorier och fett. Iallafall skönt att träna igen efter flera veckors latande. Nu väntar middag, en kall dusch och kylbalsam till mina stackars lår. & sedan, när han spelat klart tillbaka tills hans famn.

"Would you ever consider dating a pro gamer?"

Oh yes, I would.

Älskar

Älskar, verkligen älskar, när lönen kommer och det är tretusen mer ut än jag vågat hoppas på. Allt detdär jag verkligen behöver köpa (ja, kläder, böcker, smink och skor är nödvändigheter!) börjar verka verkligt. Synd bara att man vet hur snabbt pengar försvinner och att nästa lön kommer vara betydligt mindre. Men det kan jag faktiskt inte tänka på idag, inte nu.

Idag kan jag bara tänka på tusen sätt att bränna pengar.

Varmt

Det är helt otroligt varmt. Fantastiskt, på ett sätt. Jag hade glömt hur otroligt bra jag mår på sommaren. Har bestämt mig för att jag måste klara mig utan ljusterapi i höst. Det får inte plats i schemat helt enkelt, om jag får så mkt jobb som jag hoppas kommer jag ha arbetsveckor om minst 50 timmar och det är inte mycket annat som ryms då.

Skolan ska få gå först. Jag hoppas att mitt mående kanske inte svänger så om jag känner att jag har något meningsfullt att göra, något arbetssamt men roligt, något som jag lär mig av och växer med. Jag tror på den här utbildningen, I really do.

En del tycker att jag är galen, som efter tre år av skolk och haltande betyg ger mig på en ny utbildning direkt. & det är jag kanske. Galen, alltså. Men jag går på magkänslan. Den säger att detta är helt rätt för mig just nu.

Det värsta som kan hända att det är helt fel. Då får jag hitta en ny väg. Nu ser jag med glädje fram emot upprop i Aulan på MAS om precis en månad idag, den tjugofjärde. Verkligen!

Åh, älskling...

Jag frågade "Hur kan du alltid veta när jag behöver en extra puss eller kram?" och idag svarade han: "It's my job ;) Ringde innan för att bara säga att jag inte ville något annat än att höra din röst"

All stressen rinner av mig som vatten. Imorgon natt sover han här, brevid mig i min säng.

Pratar

Vi pratar om exet, det värsta av dem alla, och som alltid när han kommer på tal gör det honom förfärad och förbannad om vartannat. Han sa:

"Jag kan inte förstå hur du klarade av att höra sån skit så mkt. Lilla dig, när jag tittar på dig så ser du helt söt ut o man skulle verkligen inte ens kunna säga en enda ond sak till dig. Det känns som du skulle spricka då. Förlåt, jag vet att du är tuff till tusen men ibland ser du så... ömtålig ut. På ett gulligt sätt. Så man bara vill krama om dig. Kan inte förstå hur han sagt så till dig"

& jag bara ler. Tänker: "Jag kan inte förstå hur du kan säga så till mig". Samtidigt: jag förtjänar att höra det. Och jag är säker på att han menar det. Tänka sig.

Säker

Plötsligt är jag säker. Oavsett hur det går vill jag ha honom. Här och nu, där vi faktiskt lever båda två - i samma tid, i samma värld. Det är här och nu jag vill ha honom. Han ser inte den framtid jag ängslar över och jag kanske kan blunda till brevid honom.

Imorse kom känslan starkt, när vi tidigt tidigt körde in till stan. När diset låg över allt det gröna, himlen blå och stan nyvaken: då klarnade allt. "Dina färger var blå" - orden där och hans hand som trevade efter min. Min hand som hittade hem på hans lår.

Måhända är det för tidigt. Måhända är jag inte läkt, inte säker och kanske vet jag inte ännu om jag är redo. Men när jag ser honom ler jag: spontant, ofrivilligt, nästan påträngande. Jag sitter i min säng med armarna runt knäna och tänker: vad gör han nu? tänker han på mig? varför är han inte här hos mig?

Mina kärleksförklaringar behåller jag för mig själv. Jag vet inte om han hade förstått dem.

Olikheter

Vi har våra olikheter och ibland känns det som om vi inte alls pratar samma språk, men när allt kommer omkring och när jag ska krypa ner i sängen brevid honom om kvällen känns allt så rätt att jag undrar vad det är jag oroat mig över så mycket.

Hans inställning är sundare än min, han är stark och säker i sig själv och inte alls så ärrad som jag. Det ger mig ett underläge och dessutom är det han som får lida för det. Så orättvist som det kan bli, kan det tyckas. Jag blir förtvivlad när jag sårar honom samtidigt som jag sitter fast i min egen rädsla och mina mönster.

Syster ringde och frågade och jag sa "som vanligt får man till slut kasta sig ut och se vad som händer". Hon log och sa att hon kände igen sig. Det är dags att bryta gamla mönster. Han om någon förtjänar att jag vågar kasta mig ut.

Dessutom förtjänar jag det själv.

Förvirrad

Han pratar om konsumtion och jag snurrar till det - romanen har vaknat och kastade sig över mig igår på bussen. Ännu ett kuvert fullklottrat med oläsliga rader av ovässad kajalpenna. Jag vet liksom om att det inte blir någonting. Jag har inte disciplinen.

En kniv i ryggen att han bedrar den nya också.

Jag kan liksom inte glömma.

Knyter ihop

Det är så sjukt. Han, som krossade mitt hjärta, bad mig ta mina saker och åka hem för att sedan aldrig mer höra av sig knyter plötsligt ihop de lösa trådarna.

Det är ett år sen nu. Jag ringde, mailade och sms:ade varenda dag och hade samma budskap varenda dag: jag skiter i resten, hur det blir och vad som händer men jag måste ha ett svar. Jag måste veta varför. Vad jag gjorde fel.

Jag fick inga svar och det gjorde mig galen. Jag har kämpat som ett djur det senaste året för att sluta tänka på det. & så idag kom svaret:

"Jag vet och har haft så dåligt samvete... det var inte nåt fel på dig, du var underbar :) Det var bara jag som mådde så dåligt... hur har du det nu?"

Jag bryr mig inte ens om att förbanna att svaret inte kom när jag drack tills jag kräktes för att glömma, när jag rökte tills lungorna värkte, när jag låg med tre olika killar samma dag bara för att slippa vara ensam och sedan låg på deras badrumsgolv och grät.

Är det något jag lärt mig är det att det sällan hjälper att förbanna saker.

Istället tar jag fasta på det värdefulla i situationen: Det var faktiskt inte jag. Det var faktiskt bara, bara han. Och även om jag till slut mådde bättre och insåg att det var så har det alltid funnits ett litet uns av tvivel, som försvann nu.

Nästa gång vet jag. Jag ska aldrig mer straffa mig själv för vad någon annan gör. Det verkar ju löjligt att slå på den som redan gråter.

Idag lyser solen. Inatt ska jag sova i hans armar. Jag kom in på utbildningen. Framför allt:

Jag är ung och idag lyser solen!

Snurrig

Hemma. Yr, snurrig. Men hans röst. Åååh, hans röst.

Gråter

Så gråter jag. För att jag kanske har de finaste vännerna i detta universum. För att jag har Micke som håller om mig när vi ska sova. För att min familj är den idealiska familjen och för att min syster är galen nog att följa med mig.

Av lycka, alltså.

Om två och en halv timme går tåget till Berlin.

Fullpackad och uppstressad. Allt är som det ska vara.

Besviken

Om möjligt ännu mer besviken. Han skickar något kryptiskt om att jag tänker för mycket och går offline. Tänker för mycket? Tänker du alls?

Jag känner mig bara kränkt och sårad. Han skriver att han känner mer och mer för mig och jag vill bara kräkas - visa det då! Gör mig inte ledsen då. Spring inte ifrån mig innan jag hinner svara. Jag hatar att bli avbruten mitt i en mening, men att då bli lämnad innan jag ens hinner påbörja den?

Det är sant att jag tänkt mycket. Han vet egentligen inte varför och har inte brytt sig om att fråga. Han skriver att det är bra att jag tar upp saker som känns fel, men skyndar iväg innan jag ens hinner börja. Allt känns fel ikväll.

Han skyndar iväg till drömmarnas värld. Jag vågar inte, jag är inne på fjärde eller femte natten mardrömmar och börjar liksom se ett mönster. Då är jag hellre trött. Trött och gråter, hellre än mina mardrömmar, ja.

Jag vill bara ge upp. Säga åt honom att dra åt helvete och försvinna ur mitt liv. Jag är så ömtålig att allt han gör gör mig illa. & han tänker inte efter och säger saker som så lätt bli kniv efter kniv i ryggen.

Och så då, lämnar mig i tårar utan att låta mig säga hejdå.

Skulle det bli bättre då?

Ängslig

Jag är ängslig, det måste jag erkänna. Det är inte så enkelt som att det bara handlar om resan, utan om det mesta. Dagen idag har varit en enda dvala. Så fort jag försöker göra något får jag panik. Löjligt, och oeffektivt. Javisst.

Nej, nu ska jag faktiskt tvätta! Skärpning!