Knyter ihop

Det är så sjukt. Han, som krossade mitt hjärta, bad mig ta mina saker och åka hem för att sedan aldrig mer höra av sig knyter plötsligt ihop de lösa trådarna.

Det är ett år sen nu. Jag ringde, mailade och sms:ade varenda dag och hade samma budskap varenda dag: jag skiter i resten, hur det blir och vad som händer men jag måste ha ett svar. Jag måste veta varför. Vad jag gjorde fel.

Jag fick inga svar och det gjorde mig galen. Jag har kämpat som ett djur det senaste året för att sluta tänka på det. & så idag kom svaret:

"Jag vet och har haft så dåligt samvete... det var inte nåt fel på dig, du var underbar :) Det var bara jag som mådde så dåligt... hur har du det nu?"

Jag bryr mig inte ens om att förbanna att svaret inte kom när jag drack tills jag kräktes för att glömma, när jag rökte tills lungorna värkte, när jag låg med tre olika killar samma dag bara för att slippa vara ensam och sedan låg på deras badrumsgolv och grät.

Är det något jag lärt mig är det att det sällan hjälper att förbanna saker.

Istället tar jag fasta på det värdefulla i situationen: Det var faktiskt inte jag. Det var faktiskt bara, bara han. Och även om jag till slut mådde bättre och insåg att det var så har det alltid funnits ett litet uns av tvivel, som försvann nu.

Nästa gång vet jag. Jag ska aldrig mer straffa mig själv för vad någon annan gör. Det verkar ju löjligt att slå på den som redan gråter.

Idag lyser solen. Inatt ska jag sova i hans armar. Jag kom in på utbildningen. Framför allt:

Jag är ung och idag lyser solen!