Naturligtvis

Naturligtvis, när jag skryter om att jag är ansvarstagande och ska tvätta och lägga mig tidigt trots att det är första fredagen efter lön, hamnar jag på fest och hinner hälla i mig både det ena och det andra och bli tämligen berusad. Väl hemma efter en promenad hem med Jenny mitt i natten som innefattade prat, skratt, ett par cigaretter, spaning på en viss granne och till sist en språngmarsch till bussen hamnar jag naturligtvis i en tre timmar lång diskussion (eller bråk, kanske?) med Micke och somnar vid halv sex på morgonen.

För att sedan då, nu, glatt studsa upp ur sängen tre och en halv timme senare och ignorera så väl bakfyllan som tröttheten som den sjuka smärtan i mitt brännsår som ser om möjligt värre ut och antagligen skulle behöva en vända till sjukhuset ändå. För man ska ju jobba...

Okej, jobb kan jag ta, men den här sjuka ansvarskänslan som kommer med där det känns som om man skulle gå igenom eld och vatten för att komma dit i tid och göra det man ska känns lite överspelad när man jobbar på Silvan. Jag försöker intala mig att det är att helglönen är så bra, men egentligen handlar det inte om något annat än en pliktkänsla. Det är väl bra, och vuxet, antar jag. Men just nu önskar jag att jag var sjukt barnslig och ringde och sjukade mig så att jag kunde få käka några värktabletter och somna om.

Jaja, bara att bita ihop. Jag jobbade dagen efter studenten, det här är piece of cake.