Olikheter

Vi har våra olikheter och ibland känns det som om vi inte alls pratar samma språk, men när allt kommer omkring och när jag ska krypa ner i sängen brevid honom om kvällen känns allt så rätt att jag undrar vad det är jag oroat mig över så mycket.

Hans inställning är sundare än min, han är stark och säker i sig själv och inte alls så ärrad som jag. Det ger mig ett underläge och dessutom är det han som får lida för det. Så orättvist som det kan bli, kan det tyckas. Jag blir förtvivlad när jag sårar honom samtidigt som jag sitter fast i min egen rädsla och mina mönster.

Syster ringde och frågade och jag sa "som vanligt får man till slut kasta sig ut och se vad som händer". Hon log och sa att hon kände igen sig. Det är dags att bryta gamla mönster. Han om någon förtjänar att jag vågar kasta mig ut.

Dessutom förtjänar jag det själv.