Berg&dalbans-vana

Kommenterar inte rubriken. Ni får tycka vad ni vill, sådetså. Den säger mycket om dagen och livet. Dagen idag har verkligen varit berg&dalbana. Men livet har gett en hel del berg&dalbans-vana, så jag är inte slutkörd. Inte än iallafall.

Det enda som just nu gör mig utslagen är den envisa förkylning Annika envisats med att smitta ner mig med i skolan. Typiskt. Bra är ju då att helgen är ledig (en ledig helg!! jag hade glömt hur det var!!) så att jag kan få ligga i sängen och kurera mig.

Bergen idag har varit mjuka kvinnoröster i telefon: mamma från hemma-hemmet, Caroline från bussen & Agnes från Norrland. Som alla gett mig lite hyskor och hakar att knyta ihop och hänga upp dagen på. Dalarna låter vi vara.

Godnatt.

Att jobba eller inte jobba...

Lovade mig själv att inte ta något nytt jobb, att plugga i lugn och ro och ge utbildningen den tid och det engagemang det kräver. Det var innan pengarna började ta slut, det. Nu börjar jag ana vad som komma skall. Vet inte om jag är designad för att räkna varenda krona och öre. Prova själv att bo själva med 7300 kr/månad. Det är inte lätt att få det att gå ihop. Nu funderar jag på allvar att ta både det ena och det andra jobbet, har till och med på allvar funderat på att krypa tillbaka till Silvan... & då är jag desperat, I tell you!

Well well... en bakad potatis med räkröra (detta improviserade jag alltså ihop av vad jag hittade i en ganska tom kyl/frys... ibland känner jag mig skicklig i köket!) och två plommon senare är jag iallafall mätt och belåten. Om 14 minuter ska jag iväg till spinningen och jag har ännu inte lyckats leta upp mina träningskläder.

Time to hurry, girl.

Inte ropa hej...

Suck... dendär känslan att vakna 2.14 efter 2½ timmes sömn och veta att natten är dömd, ändå försöka hålla andan uppe, tänka positivt. Tio uppvak eller så senare ringer väckarklockan och säger åt mig att det är dags att ge upp för inatt.

Solen lyser iallafall och det är den känslan jag försöker hålla fast vid. Solen lyser, dagen kan nog bli kort om gruppen kan enas... får väl bli att sova middag sen innan träningen. Hålla andan uppe eller hålla skenet uppe?

Nej, inte rädd. Bara trött.

Skolan börjar

Skolan börjar idag, jag känner mig peppad och: gott folk, jag har sovit gott inatt!!! Bara fyra små uppvak mellan 4.15 och 10... och somnade om ganska meddetsamma igen. Jag känner mig som en helt ny människa! Har drömt men inte fullt lika påträngande. Tänker att träningen ska göra sitt till, skänka lite ro. Nu ska jag fixa grötfrukost, ladda upp med frukt inför dagen och sen ge mig iväg.

Hösten börjar alltså idag. Jag är inte ett dugg rädd. Come what may.

Ps.

Ps. Snart får jag sällskap. Favoritpojkarna kommer över på te för de ska på lägenhetsvisning i huset brevid. Fatta att om de flyttar in kan vi vinka till varann från balkongerna. I would like indeed!

Champagne

Det är meningen att man ska leva på nudlar och bönor som student, åh, jag vet. Det finns väl en viss tjusning i det. Men att ligga på ett fyrstjärnigt hotell med ett glas champagne och en bit belgisk choklad... tja, det finns ju tjusning i det med!

En lyxhelg för att toppa semestern och grunda inför terminstart. Finast var ändå när jag vaknade av att han i sömnen drog mig intill och kramade om mig. Fint och skönt att höra ihop, att vilja dela.

Att ändå våga vara Jag och göra Mitt på Egen hand.

& så lyser solen!

Insomnia eller Att leva med sig själv

Nej, ni hörde rätt. Jag sover inte längre. Jag ligger några obligatoriska timmar i sängen i ångest och panik, sovande men ändå liksom vaken. Eviga mardrömmar. Någon gång vid fyra börjar det. Vakna och somna om. Vakna och inte kunna somna om. Vakna skräckslagen, vakna gråtande. Vakna och på så sätt avbryta processen, den sömn kroppen nu börjar sakna på allvar.

Människor runt om mig förfasas, ömkar en stund och säger "gå till en läkare, de har piller mot sånt". & jag, som inte tagit psyk-piller på år och dagar vägrar såklart. Hellre trött än drogad. Hellre ett sjukt Jag än att gå omkring i ett friskt Någonting och inte vara Jag.

Så, en offentlig ursäkt till de jag ännu inte orkat berätta för. Jag vet att jag är hemsk just nu, men jag kan inte sova. Det är bara därför.

Orkar inte

Orkar inte se mina egna spöken eka, studsa tillbaka. Orkar inte försöka nästla mig in, mjukt, mjukt, börja hoppas och sedan, kastas ut med skrik och hårda ord. Muren upp, garden upp, avståndet säkrat.

Lillasyster som lät mig klappa, på lite avstånd. Men när jag tog upp henne i famnen och höll om tog hon sats med klorna först. Fem små sår som påminde om någonting jävligt obehagligt.

& sen, ännu en Lillasyster. Med klorna först. Rakt i huden som äntligen börjat bli mjuk.

Mensvärk

Finns det någon tråkigare och onödigare smärta än mensvärk? En halv dag åt helvete i ömsom sängen, ömsom soffan i fosterställning och tårar. Nu tänker jag vägra dethär, ta en starkare tablett och ge mig iväg och träna. Dubbelpass. Det brukar hjälpa, iallafall under tiden man tränar. Så det blir två sköna timmar nu då... och kanske lite jobbiga också.

Ikväll kommer minstingsystern och hon får välja mellan köttfärssås och spaghetti eller kycklingwok med ris. Tror hon kommer välja köttfärssåsen. Imorgon ska vi till festivalen och äta langos, en av våra många årliga traditioner.

Om jag inte har så mkt träningsvärk att jag inte kan röra mig, vill säga :)

Typiskt...

Typiskt, som Nalle Puh hade sagt. Har en bra och rolig kväll med bio, middag och pubrunda med den numera artonåriga systern. Haft en mysig och bra morgon med hembakat bröd till frukost, brev från Schweiz och äntligen pengarna från skatteåterbäringen. Men däremellan: mardrömmarna.

Att vakna, genomsvettig, söndergråten i trassliga sängkläder - ensam, mörkt, det regnar och blåser ute. Inte sådär jättekul.

Jag börjar bli less på det. Önskar att jag kunde separera huvudet från kroppen om nätterna och lägga det i nån mörk garderob eller så, så att kroppen fick sova ifred. & folk undrar ju varför jag ser trött och sliten ut när jag har semester. Om ni bara visste...

Inatt var det värsta kombinationen. Först att jag är otrogen med ett ex, Det exet, det enda exet som inte känns fullt avväpnat på den fronten. Som jag fortfarande blir knäsvag av att se. Vars mjuka röst fortfarande kan få allt blod att rusa upp i huvudet och sen ner i fötterna på en tusendels sekund. Klart fan att det ska vara han. & sen: ångesten. Skulden. Samvetet. Ja, Jesus.

Sedan, att jag är ensam i något främmande land, en militärdiktatur där jag av någon anledning är ett hot mot nationens säkerhet. Tortyr, utpressning och försök att mörda mig. Min desperata flykt. Vaknar till med pulsen uppe i 160 och kräks nästan.

Varför varför varför, händer allt dethär i mitt huvud varenda natt? Det gör mig tokig och galen. & framför allt: hur ska jag orka börja skolan om jag inte får sova om nätterna?

Dumma dumma huvud. Typiskt...

Här

Här kommer alla känslorna,

på en och samma gång.

Vill, men kan inte sova

Jag, som gick hem tidigt för att komma i säng i tid är fortfarande vaken. Klockan är kvart i fem på morgonen och jag är fortfarande vaken. Snart kommer tidningen, därute ljusnar det. & jag, som bara hade velat sova. Tänkte jag.

Läste sen vad jag skrev för ett år sen:

"Det är sorgligt att jag slösar av min tid,
det enda som egentligen är utmätt."

Kanske det enda kloka jag skrev, som jag tänker anamma. Aldrig mer slösa av tid. Utan försöka vara i varje stund, istället för att längta bort från den. Även det sömnlösa, hopplösa.

En annan sak som slår mig är att jag kommit någon vart. Skrev då:

"Jag har aldrig varit trygg nog åt mig själv."

Det stämde nog då. Men inte längre. För första gången i livet är jag faktiskt trygg nog åt mig själv, och trivs rätt bra i mitt eget sällskap. En ganska häftig känsla. Nej, jag längtar inte bort. Jag har det bra, här, där jag är.

Tänk att

Tänk att om tre dagar är jag på Sturup och har resfeber och sol i ögonen och skymtar lite ljus i tunneln... Väderleksrapporten ser bra ut och jag väljer att tro den precis som jag gillar att tro horoskopet när det talar om kärlek och pengar. 28-32 grader och sol. Precis lagom för mig.

Rhodos har dock 330 soldagar per år så jag räknade väl inte direkt med regn...

Men resfebern är icke nådig. Har tvätt, packning, pengaväxling och annat att se fram emot innan det bär iväg och tiden är rätt knapp. Idag väntar (förhoppningsvis, om Caroline ringer) sushi-middag (spännande, har aldrig vågat prova) och bio: Simpsons the movie.

På lördag är det bröllop och kalas på samma dag. Jag lyckades till slut hitta en klänning på MQ, den är gammelrosa och grå. Ont om fina klänningar just nu konstaterades efter fyra timmars letande...

& varför sitter jag här när jag borde fixa & dona? Gud vet. Men jag har ju semester...