Insomnia eller Att leva med sig själv

Nej, ni hörde rätt. Jag sover inte längre. Jag ligger några obligatoriska timmar i sängen i ångest och panik, sovande men ändå liksom vaken. Eviga mardrömmar. Någon gång vid fyra börjar det. Vakna och somna om. Vakna och inte kunna somna om. Vakna skräckslagen, vakna gråtande. Vakna och på så sätt avbryta processen, den sömn kroppen nu börjar sakna på allvar.

Människor runt om mig förfasas, ömkar en stund och säger "gå till en läkare, de har piller mot sånt". & jag, som inte tagit psyk-piller på år och dagar vägrar såklart. Hellre trött än drogad. Hellre ett sjukt Jag än att gå omkring i ett friskt Någonting och inte vara Jag.

Så, en offentlig ursäkt till de jag ännu inte orkat berätta för. Jag vet att jag är hemsk just nu, men jag kan inte sova. Det är bara därför.