Typiskt...

Typiskt, som Nalle Puh hade sagt. Har en bra och rolig kväll med bio, middag och pubrunda med den numera artonåriga systern. Haft en mysig och bra morgon med hembakat bröd till frukost, brev från Schweiz och äntligen pengarna från skatteåterbäringen. Men däremellan: mardrömmarna.

Att vakna, genomsvettig, söndergråten i trassliga sängkläder - ensam, mörkt, det regnar och blåser ute. Inte sådär jättekul.

Jag börjar bli less på det. Önskar att jag kunde separera huvudet från kroppen om nätterna och lägga det i nån mörk garderob eller så, så att kroppen fick sova ifred. & folk undrar ju varför jag ser trött och sliten ut när jag har semester. Om ni bara visste...

Inatt var det värsta kombinationen. Först att jag är otrogen med ett ex, Det exet, det enda exet som inte känns fullt avväpnat på den fronten. Som jag fortfarande blir knäsvag av att se. Vars mjuka röst fortfarande kan få allt blod att rusa upp i huvudet och sen ner i fötterna på en tusendels sekund. Klart fan att det ska vara han. & sen: ångesten. Skulden. Samvetet. Ja, Jesus.

Sedan, att jag är ensam i något främmande land, en militärdiktatur där jag av någon anledning är ett hot mot nationens säkerhet. Tortyr, utpressning och försök att mörda mig. Min desperata flykt. Vaknar till med pulsen uppe i 160 och kräks nästan.

Varför varför varför, händer allt dethär i mitt huvud varenda natt? Det gör mig tokig och galen. & framför allt: hur ska jag orka börja skolan om jag inte får sova om nätterna?

Dumma dumma huvud. Typiskt...