Inte ropa hej...

Suck... dendär känslan att vakna 2.14 efter 2½ timmes sömn och veta att natten är dömd, ändå försöka hålla andan uppe, tänka positivt. Tio uppvak eller så senare ringer väckarklockan och säger åt mig att det är dags att ge upp för inatt.

Solen lyser iallafall och det är den känslan jag försöker hålla fast vid. Solen lyser, dagen kan nog bli kort om gruppen kan enas... får väl bli att sova middag sen innan träningen. Hålla andan uppe eller hålla skenet uppe?

Nej, inte rädd. Bara trött.