Vill, men kan inte sova

Jag, som gick hem tidigt för att komma i säng i tid är fortfarande vaken. Klockan är kvart i fem på morgonen och jag är fortfarande vaken. Snart kommer tidningen, därute ljusnar det. & jag, som bara hade velat sova. Tänkte jag.

Läste sen vad jag skrev för ett år sen:

"Det är sorgligt att jag slösar av min tid,
det enda som egentligen är utmätt."

Kanske det enda kloka jag skrev, som jag tänker anamma. Aldrig mer slösa av tid. Utan försöka vara i varje stund, istället för att längta bort från den. Även det sömnlösa, hopplösa.

En annan sak som slår mig är att jag kommit någon vart. Skrev då:

"Jag har aldrig varit trygg nog åt mig själv."

Det stämde nog då. Men inte längre. För första gången i livet är jag faktiskt trygg nog åt mig själv, och trivs rätt bra i mitt eget sällskap. En ganska häftig känsla. Nej, jag längtar inte bort. Jag har det bra, här, där jag är.