En dag helt upp och ner

Today,

must have been one of the strangest days

some would say that you wont find

love that way

the best days are not planned,

by common sense,

by lack of time

Det är när jag säger att jag inte orkar mer, att jag ger upp. När jag bryter ihop och faktiskt gråter. När han tröstar, trots att jag är tröstlös. När han säger: kom. Jag håller om dig och tröstar. Allt blir bra. Du är bra, för mig är du bra.

Pusslar ihop mig med små små rörelser för att inte röra till det. Tänker jag: kanske försöka, en vända till då.

Ledig dag

Den första lediga dagen på flera veckor har spenderats i lugn och ro. Sovmorgon, såklart, och dagen till ära har jag inte öppnat en enda bok.

Igårkväll spelades det Mah Jong hemma hos Fredrik med Karol och Maria. Trots att vi slutade ungefär när jag började förstå hur det går till blev jag faktiskt tvåa och dessutom spelade allt detdär inte så stor roll för sällskapet betydde mer än spelet. Minns inte när jag skrattade så mycket senast.

Längtar efter revansch. & efter att utmana Maria i Röj på MSN. Vänta bara!

Väggen igen.

Väggen igen. Varför varför varför lyssnar du inte på mig när jag är rädd?

En lång promenad med Maria hjälper mot det mesta. Dock är mina fötter trötta. Och jag är visst också trött, höll på att skriva att mina trötter var fötta. Tidigare skrev jag i grupparbetet i skolan att "passiv dödshjälp tillämpas ibland när patientens ovilja är känd" istället för "när patientens vilja är okänd".

Så otroligt fel det kan bli. Ofrivillig dödshjälp är för övrigt ett begrepp som används och ett fenomen som faktiskt existerat. Under nazi-tiden i Tyskland. De hade förstås ihjäl fullt friska människor mot deras vilja, så det är kanske inget att höja på ögonbrynen åt.

Förfärligt.

Den 25e smäller det...

Så kom äntligen lönen och pengarna från CSN. Äntligen kan jag göra sista avbetalningen på det gigantiska lånet från sparkontot och äntligen kan jag få glömma hur jag hanterat pengar denhär tiden sen jag blev vuxen på pappret. Nu ska jag bli en prismedveten människa, en sparsam student som handlar på Willys och Netto, lagar mat istället för att äta på McDonalds, promenerar istället för dyra fikor och cyklar/går istället för att åka buss.

Ironiskt nog var det under första cykelfärden på flera månader som ångest-trollet hoppade av idag. Kanske gillar han inte att cykla. Men det gör jag, märkte jag. Underligt.

Idag ska jag även försöka hitta en höstjacka och billiga saker till hemmet på IKEA med Agnes. Och promenera med Maria. & så är det två månader sen vi blev officiellt tillsammans.

Vilken dag :)

För trött för att blogga?

För trött för att blogga? Gud, så sorgligt. Måste måste måste plugga lite innan jag kryper ner i sängen. Nästa vecka är fullbokad varenda sekund. Det mesta är roliga saker som promenader, Mah jong, spinning, fest med basgruppen när vi lämnat in vårt sista case...

Men det är även massor av skola, fyra dagar med jobb, caset ska bli klart och även VG-fallet, räkningar och skulder som ska betalas... det börjar kännas tungt. Jag försöker se det ljusa och det positiva dock.

Dessutom kan det vara så att min lägenhet äntligen ramlat över mig. Jag håller varenda tumme och tå. Då ska det alltså flyttas också snart. Jesus...

Ångest-trollet och hösten

Lätt att misströsta också när man vaknar med ett tungt ångest-troll på bröstet varenda morgon. Drömmer mardrömmar igen och har full panik när jag vaknar. Men jag fightas för mitt liv, jag VILL inte ligga i sängen hela dagarna och jag VILL inte vara rädd och panikslagen. Jag VILL ju funka normalt.

Mest arg och ledsen blir jag över att folk visar så lite förståelse. Jag försöker förklara att det är samma skillnad mellan att känna sig lite trött & nere och att ha panikångest som det är mellan att vara lite snuvig eller ha influensa - det är samma symptom men det ena är överkomligt och det andra slår en till marken.

Hur många gånger har man fått höra att man ska rycka upp sig, skärpa sig, ta saker på allvar, ta ansvar, försöka lite... Att om jag inte klarar skolan får jag väl sjukskriva mig, om det nu är en sjukdom (förvånansvärt få accepterar ens att jag har en sjukdom trots att jag har diagnos).

Men jag VILL ju inte sjukskriva mig. & jag BEHÖVER inte sjukskrivning. Jag behöver motivation med en stor dos tålamod och förståelse.

Idag fick jag släpa på ångest-trollet några timmar innan det hoppade av. Det tål inte ljus men det gör jag, så jag försöker jaga solen. Somnade till på föreläsningen men tänker inte ha dåligt samvete. Jag gör så gott jag kan. Mer än så kan ingen göra.

Misströsta

Det är svårt att inte misströsta ibland... Var finns min lägenhet någonstans? Den som ska dyka upp och vara fin och kännas rätt och kosta rimligt. Jag försöker ha tålamod men visst blev jag besviken. Tänk om man var rik...

Självklart

Det är att han när jag frågar "Vi reder ut dethär, va?" svarar "Självklart" som gör att det alltid är värt det. Att han är beredd att gå igenom helvetet och lite till för att ha mig kvar när han kommer ut på andra sidan.

Det är att jag trots att jag skriker tills rösten faktiskt går sönder och brister vet att jag älskar honom. Jag skriker för att jag älskar honom. För att jag inte står ut med att förlora honom.

Att han öppnar sin famn för mig och låter mig gråta där, även om vi nyss var dödsfiender. Han håller mig hårt, stryker mig över håret och är förtvivlad när jag är ledsen.

Att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Bara på sitt eget sätt.

Han. Mitt hjärta. Mitt ljus.

History's repeating itself

Jag måste använda varenda uns av viljestyrka för att inte skrika rakt ut. Kan ändå inte skrika, min röst har gått sönder. Jag har skrikit sönder den redan. För döva öron. En döv värld. Hur många gånger har jag sminkat om mascaran idag? Vem räknar?

You were the best thing I should never have seen
But you go to extremes, you push me too far
Then you keep going 'til you break my heart
Yeah, you break my heart
See I bleed and I bruise, oh, but what's it to you

Vissa människor tror att jag är gjord av sten. Att jag borde tåla en del för att jag tagit några smällar förut. Sanningen är att man blir mer ömtålig efter hand.

Jag går sönder så lätt nu. Kanske borde jag släppa honom. Släppa tanken på en relation. Jag är inte tuff nog. Jag tål inte att bli bortprioriterad, bortvald. Att inte vara viktig.

Min röst var redan sönder, därför kunde jag inte skrika. Hörde du att jag skrek inuti? Nej, antagligen inte. Hör du inte hur det skramlar när du rör vid mig? Det är att jag gått sönder, det är mina skärvor.

Jag är så arg på mig själv. Torkar tårarna med baksidan av handen, det känns som en örfil. Han ringer och hör att jag gråter men kommenterar det inte. Han gråter kanske också. Jag vet inte. Jag vet inte vad han tänker. Jag vet ingenting.

Jag är bara skärvor. En trasig röst, trasiga bitar som försöker så intensivt men liksom misslyckas ändå. Gör människor runt om kring mig illa. & mig själv? Det känns som om jag förtjänar det.

Han öppnar en avgrund och jag kastar mig ut.

Det går liksom inte att backa nu.
Inte nu.

KRIS.

Läker tiden alla sår? Det känns inte så.

How you told me you'd hold me
until you died, until you die

But you're still alive

Om någon säger för alltid, tills döden skiljer oss åt. Om man vant sig vid tanken på någons efternamn och DNA i sina barn. När man accepterar någons fel och brister och älskar även dem. När man är beredd att stanna och slåss även när det är dåligt.

När han sedan säger tack för den här tiden & adjö.

Kommer man aldrig sluta sakna då?

Skriker

Jag skriker nu.

DETHÄR ÄR MITT SKRIK.

Vräker av mig

Vräker av mig allt på någon jag inte ens känner. Han vill berätta om en ny tjej och jag lyssnar så gärna om jag får kasta av mig skulden och bördan jag bär på. Alla är arga och avvisande och jag är ingen ängel alls, men någonstans måste orden ta vägen.

Jag har känslor jag inte visste jag hade och allt som annars varit självklart försvinner och jag har ingen roll, ingen känsla, ingen kärlek.

Jag hatar de jag borde älska, älskar de jag borde hata. Längtar efter de jag redan glömt och skriker mig hes bara vid tanken på de jag håller nära hjärtat.

Var är alla klara vägar?
Vems nummer är det jag ringer om natten, och varför?

Varför tänker jag på dig nu?
Varför vill jag inte tänka på dig, längre?

Blogga

Känner mig allt mer motiverad att blogga efter att ha fått positiv kritik från flera håll, vissa av dem oväntade. Det är skönt också, när man är i full gång, att sätta sig ner och bara skriva och bearbeta allt man gör.

Idag kom VG-uppgiften ut. Långt svårare än jag tänkte mig. Ska problematisera och diskutera kring ett fall om en flicka med DAMP/ADHD. Alla tips, åsikter, berättelser ur livet, erfarenheter osv. som jag kan använda tas tacksamt emot. Planerar att låna en hög böcker och börja läsa in mig. Fick ju inse att mina kunskaper på området är pinsamt dåliga...

Har precis varit med pappa och handlat på ICA Maxi, propagerat för vikten av rätt tandkräm och det goda i gröna bananer. & självklart ska man ha rödlök på hamburgare? Det börjar lukta mat... och jag planerar att ägna kvällen åt plugg, slö-tittande på TV och gå och lägga sig tidigt. Imorgon: inlämning av grupparbetet. Nervositeten är inte att leka med. Fick dock veta att de flesta får komplettera sin första inlämning så det är ju inte katastrof om den inte går igenom meddetsamma...

Sedan väntar: min första lediga dag sen skolan började!

Skolan

Sitter i skolan och väntar ut regnet. Vad bättre göra än att blogga? Om jag bara haft något vettigare att skriva om än regnet, kanske... Börjar känna mig hemma här. Börjar känna igen namn och människor och rum och våningar. Kalendern är fullbokad. Jag har aldrig gjort så mycket som jag gör just nu. Sanningen är att jag trivs. Visst är jag trött på morgonen och visst känns det lite löjligt att börja gäspa halv tio på kvällen... men över lag så trivs jag.

Imorgon ska vi försöka göra större delen av grupparbetet och så runda av på fredag innan det ska lämnas in. & imorgon kommer VG-uppgiften ut. Läser, lyssnar, tar in. Den stora skillnaden från gymnasiet, det som är avgörande för mig och min motivation, är att föreläsarna inte gör anspråk på Sanningen med stort S. En mening börjar aldrig med "Såhär är det" och slutar aldrig med "och så är det". Det som ska läras in är inte fakta och sanning utan olika tankesätt och strategier för att närma sig ett problem och lösa det på det för situationen bästa sättet. Inte det rätta sättet, eller det sanna sättet. Utan det som efter noga övervägande verkar bäst.

Det ironiska i att svenskaläraren som under gymnasiet gjorde sitt bästa för att pika mig och trycka ner mig hade rätt i det sista han sa till mig: "Du kommer trivas bättre på högskolan än här".

Dagens andra ironi: Jag som trodde att regnet skulle gå att vänta ut tittar nu ut på ett ännu värre ösregn. Suck. & jag som inte ens äger ett paraply.

Kunde ju...

Vi kunde ju lika gärna ha sagt i nöd och lust redan, för det är en nästan desperat nöd och en sjuk, vild lust att späda ut med, slicka såren med. Jag är duktig på stormiga förhållanden och mindre duktig på att sova. Allt är inte svart eller vitt, säger han. Vem vet det bättre än jag?

Jag lever till fullo. Dagarna är långa och det är nöd och lust där också. Nöden består i trötthet, lusten i att jag gillar det jag gör så mycket att jag faktiskt står emot den. Sju koppar kaffe idag, det skulle ha blivit åtta. En lite sorglig historia.

Imorse när jag köpt kaffe på Södervärn kom en hemlös och frågade om jag hade några pengar över för han behövde äta frukost. Jag hade tolv kronor i plånboken och de fick han. När jag precis satt mig ner på en bänk och skulle ta den första klunken av morgonens första kopp kaffe kom en hemlös kvinna och frågade om jag hade några kronor för hon hade så gärna också velat ha en kopp kaffe. Jag sa som det var, att jag gett mina sista pengar till någon annan nyss. Men att hon kunde ta mitt kaffe, om hon ville.

Hon svarade att "nej, inte ska jag ta ditt..." och gick några steg vidare. Vände så tillbaka och sa "men om du bjuder så... jag behöver bara ha några klunkar". Jag ger henne det. Vill inte dela. Sedan gråter jag. Kanske gråter jag för att det finns människor som inte har råd att köpa en kopp kaffe. Eller för det sorgliga i att det fanns någon som faktiskt behövde det mer än jag trots att jag var så trött att jag höll på att somna. Kanske för att jag är generös nog att ge men för fin för att dela något med en hemlös. Kanske var jag bara trött.

Just där och då var bara allting så fel. Dendär koppen automatkaffe från Pressbyrån var plötsligt en symbol för alla världens orättvisor.

Det var jag som grät.

Nöd och lust. Lust att dela ut och ge, men inte dela nöden.

& vad jag delar jag med honom? Inga åsiker eller värderingar. Vi är i grunden olika. Ändå föder vi denna nöd och lust. Ändå älskar jag honom mer än jag trodde att jag skulle kunna älska igen. Vad delar vi?

Vad finns?