History's repeating itself

Jag måste använda varenda uns av viljestyrka för att inte skrika rakt ut. Kan ändå inte skrika, min röst har gått sönder. Jag har skrikit sönder den redan. För döva öron. En döv värld. Hur många gånger har jag sminkat om mascaran idag? Vem räknar?

You were the best thing I should never have seen
But you go to extremes, you push me too far
Then you keep going 'til you break my heart
Yeah, you break my heart
See I bleed and I bruise, oh, but what's it to you

Vissa människor tror att jag är gjord av sten. Att jag borde tåla en del för att jag tagit några smällar förut. Sanningen är att man blir mer ömtålig efter hand.

Jag går sönder så lätt nu. Kanske borde jag släppa honom. Släppa tanken på en relation. Jag är inte tuff nog. Jag tål inte att bli bortprioriterad, bortvald. Att inte vara viktig.

Min röst var redan sönder, därför kunde jag inte skrika. Hörde du att jag skrek inuti? Nej, antagligen inte. Hör du inte hur det skramlar när du rör vid mig? Det är att jag gått sönder, det är mina skärvor.

Jag är så arg på mig själv. Torkar tårarna med baksidan av handen, det känns som en örfil. Han ringer och hör att jag gråter men kommenterar det inte. Han gråter kanske också. Jag vet inte. Jag vet inte vad han tänker. Jag vet ingenting.

Jag är bara skärvor. En trasig röst, trasiga bitar som försöker så intensivt men liksom misslyckas ändå. Gör människor runt om kring mig illa. & mig själv? Det känns som om jag förtjänar det.

Han öppnar en avgrund och jag kastar mig ut.

Det går liksom inte att backa nu.
Inte nu.

KRIS.