Självklart

Det är att han när jag frågar "Vi reder ut dethär, va?" svarar "Självklart" som gör att det alltid är värt det. Att han är beredd att gå igenom helvetet och lite till för att ha mig kvar när han kommer ut på andra sidan.

Det är att jag trots att jag skriker tills rösten faktiskt går sönder och brister vet att jag älskar honom. Jag skriker för att jag älskar honom. För att jag inte står ut med att förlora honom.

Att han öppnar sin famn för mig och låter mig gråta där, även om vi nyss var dödsfiender. Han håller mig hårt, stryker mig över håret och är förtvivlad när jag är ledsen.

Att han älskar mig lika mycket som jag älskar honom. Bara på sitt eget sätt.

Han. Mitt hjärta. Mitt ljus.