Ångest-trollet och hösten

Lätt att misströsta också när man vaknar med ett tungt ångest-troll på bröstet varenda morgon. Drömmer mardrömmar igen och har full panik när jag vaknar. Men jag fightas för mitt liv, jag VILL inte ligga i sängen hela dagarna och jag VILL inte vara rädd och panikslagen. Jag VILL ju funka normalt.

Mest arg och ledsen blir jag över att folk visar så lite förståelse. Jag försöker förklara att det är samma skillnad mellan att känna sig lite trött & nere och att ha panikångest som det är mellan att vara lite snuvig eller ha influensa - det är samma symptom men det ena är överkomligt och det andra slår en till marken.

Hur många gånger har man fått höra att man ska rycka upp sig, skärpa sig, ta saker på allvar, ta ansvar, försöka lite... Att om jag inte klarar skolan får jag väl sjukskriva mig, om det nu är en sjukdom (förvånansvärt få accepterar ens att jag har en sjukdom trots att jag har diagnos).

Men jag VILL ju inte sjukskriva mig. & jag BEHÖVER inte sjukskrivning. Jag behöver motivation med en stor dos tålamod och förståelse.

Idag fick jag släpa på ångest-trollet några timmar innan det hoppade av. Det tål inte ljus men det gör jag, så jag försöker jaga solen. Somnade till på föreläsningen men tänker inte ha dåligt samvete. Jag gör så gott jag kan. Mer än så kan ingen göra.