Trots avstånd

Du är mig nära, det vet du.

Novemberkväll

Vad kan rädda en mörk novemberkväll?

Träning. En varm dusch. En kopp te. Desperate housewives.

Som jag sa till en viss person i telefon igår: Jag har varit under ytan ett tag nu i ett stort mörker, nu har jag kommit upp i ljuset. Det är dags att dra efter andan och njuta av allt jag kan se, göra, förnimma. Ikväll känner jag stort hopp inför framtiden.

Man har ansvar för sitt liv. Jag och bara jag kan se till att jag mår bra och är lycklig. & det är det jag ska göra nu.

Det är svårt

Vissa saker är svåra att höra. Men jag tänker inte vara rädd. Jag tänker hålla fast vid kärlek, förtröstan. Inte sjunka till rädsla och panik. Jag tänker inte livet utan dig. Jag tänker kärleken till dig.

Men visst ångrar jag. Att jag inte tagit vara på tiden och nuet. Att jag mått så dåligt att jag inte kunnat njuta av det vi haft. Det känns så otroligt orättvist, ett sådant slöseri. När jag nu gjort vad som helst för en minut, en sekund i dina armar. Att få viska i ditt öra, allt vad jag känner.

Fast jag tänker inte bäva. Inte fega ur. Jag bryr mig inte om vad du svarar - jag säger åt dig att jag älskar dig, att jag saknar dig. Min känsla är oberoende av din. Jag har inte hängt ut mig för att jag är ärlig, jag har varit modig och sann mot mig själv.

Tårarna jag gråter när vi lägger på är sorg, inte rädsla. Jag är inte rädd för att sörja dig. Jag är bara ledsen för att rädsla har drivit oss isär. Jag är ledsen för att jag inte tagit vara på det vi haft, att jag inte kunnat visa dig kärlek.

Kärleken är god, även när den gör ont.
Rädslan är ond, även när den är som tillgängligast och lättast att ta till.

Egoism

"Hellre hundra tårar
i min hand
från dig,
än att du skrattar
i nån annans famn"

Det kan vara svårt men jag tror att det är värdefullt att skilja på kärlek och egoism. Jag har varit så uppfylld och därmed uttömd av det senare att jag inte vågat känna det första. Ett förtroligt samtal med en patient just vid rätt tidpunkt fick mig att känna mig upplyst och lätt om hjärtat. Att man kan få så mycket tillbaka... Ibland är det verkligen ett kall, ett privilegium att vara sjuksköterska.

Ikväll är jag inte så rädd, jag är full av förtröstan. Det är värdefullt att skilja på rädsla och lycka. Jag är inte rädd för vad som komma skall.

Jag har varit förtvivlad, rädd, instängd i mina egna farhågor och rädslor. Jag tyckte ett slag att livet var slut, oavsett om du skulle komma tillbaka eller inte. Men nu, ikväll, känner jag trots allt att livet just har börjat - oavsett om du kommer tillbaka eller inte.

Det är inte kärlek att hålla någon kvar som inte vill stanna, det är bara egoism. Jag kan älska dig oavsett om du vill leva med mig eller ej. & kärleken är ju inte ond, även om den kan göra ont. Jag är tacksam för allt jag känner för dig oavsett om du kan besvara det eller ej.

Men du ska veta att jag ångrar att jag inte kunnat visa dig kärlek. Att jag varit så fylld av rädsla, egoism, osäkerhet att jag inte kunnat visa dig kärlek.

Det enda jag är rädd för är att du ska minnas mig så.
Annars är jag inte rädd.
Annars är jag lycklig.

Lika

Det enda jag känner, det starkaste, det som fyller mig och lämnar mig tom, det enda jag tänker, känner, önskar, vill. Ni ber mig: Säg inte så. Så jag säger inte. Men jag tänker, känner ändå.

Jag är lika närvarande som solen.

Jag är lika skakad som hela staden var igår kväll.

Lika levande som vilken död som helst.

...

"As he begins to raise his voice,
You lower yours and grant him one last choice.
'Drive until you lose the road,
Or break with the ones you’ve followed'
He will do one of two things.
He will admit to everything,
Or he’ll say he’s just not the same,
And you’ll begin to wonder why you came"

Din tystnad, din frånvaro. Så talande. Jag håller andan, vågar inte andas ut, vågar inte ens andas in. När jag vrider om nyckeln i dörren full av förhoppningar och när jag måste inse att det inte finns någonting av dig kvar. Ingenting som skulle kunna tyda på att du kommer tillbaka.

Jag försöker gråta men tårarna är slut, kudden är mascaratäckt, jag är slut sedan länge. Jag har tappat gnistan sedan länge. Jag gör det jag måste för att jag någonstans bland mina papper har en lapp från mig själv som säger "glöm inte mig när det blir mörkt". Att veta en sak och känna en annan.

Jag saknar dig otroligt men mest saknar jag mig själv.

Jag ringer inte till någon. Jag tar inte någon katt i famnen. Jag söker ingen hjälp eller lindring. Jag sliter mitt hår och försöker gråta en gång till. Jag ber tysta böner om att allt snart ska vara över, att solen, livet ska komma åter.

Den hopplöshet jag känner, den maktlöshet det ger, den meningslöshet och tomhet. Den har jag inga ord för.

Faller ihop och tillbaka

Går runt, andas och är till synes högst levande, antar jag. Men så själlös. Så trött. Försöker hålla masken uppe men den är tung att bära. Murarna har jag låtit rasa, det var meningslöst att försöka hålla dem kvar. Så att. Allt går rakt in. Jag måste gå ifrån arbetet flera gånger varje pass och gråta. Det känns så meningslöst med dessa charader, vem försöker jag lura?

Jag är ingen människa, jag är ett tomt skal som snart ger vika. När såg vi solen sist? De sista löven har fallit av, jag har helt kapitulerat.

& att du. Den enda som ser mig fullt ut just nu. Att du sårar mig nu, det är mer än dålig timing.

Jag kvävs, går under av min egen otillräcklighet. Räknar timmar, dagar. Tills när det vänder. Tills när det kan tänkas att solen kommer fram igen. Tills jag kan få ligga i sängen och inte behöva uppleva. Lediga kvällar, dagar, helger... allt spenderas i sängen, helst sovandes.

Så meningslöst att kämpa emot. Så meningslöst att leka stark. Så meningslöst allting, just nu. Låt mig sova tills våren kommer...

Struntar i

Jag struntar blankt i alla måsten och borden som kantade den lediga dagen igår. Studier, diskberget, återvinningen, städning, tvätt, ärenden...

Spenderade istället dagen med att vårda ett par relationer och läsa en fantastisk bok (Medinas juvel). Kom hem med den dyra tegelstenen med lite halvånger, jag hade lovat mig själv att inte spendera så mycket pengar på dyra böcker. Bättre vänta tills de kommer i pocket, önska i julklapp, låna på bibliotek. När jag var på biblioteket insåg jag att både julen och pocketdebuten skulle komma före den dag jag skulle få låna den (34 reservationer).

Så jag köpte den. Trots allt. Släpade hem tegelstenen och tänkte lägga undan den. Men började läsa lite smått. Fastnade. 380 sidor senare märkte jag att det blivit mörkt och kväll. & att jag var rätt hungrig. & att boken var slut. Det är en magisk känsla när en bok sliter med en på det viset att man tappar tid och rum.

Är barnsligt nöjd med mina val igår. Hade jag dött i sömnen hade jag dött lycklig.