Bättre dagar

Självklart kommer det bättre dagar. Dagar då jag vaknar lugn, lagar frukost i lugn och ro och inte ens tittar mot balkongen eller cigarettpaketet. Dagar då jag ger injektioner själv och är stadig på handen, delar svåra mediciner och har noll fel när de kollas. Någon försöker med en kuggfråga men jag svarar perfekt och han ser förvånad ut.

Dagar då jag inte tar någon skit ens från mig själv. Det är väl bara så att behovet av att skriva är större när det är illa.

Imorgon är jag ledig, det är Valborg och jag ska träffa mysiga vänner och grilla och titta på bål. Har dessutom blivit lovad nattligt sällskap och tror mig kunna flirta mig till lyx-frukost med frallor och dyra pålägg.

Jag citerar en mycket vis och välsjungande man: "Vi kan om vi vill men vi kräver support".

Jag kräver support. Sen presterar jag max och förvånar till och med mig själv. Perfekt.

Ny dag

En ny dag, lite bättre idag, ja kanske det ja kanske det. Håller hårt i honom, ber honom komma tillbaka. Kommer på vad det är jag är rädd för. Släpper efter, vågar känna efter. Jag har kommit på vad jag är rädd för, jag är rädd att du ska gå. Så många andra har gått. Strax efter sex, strax efter kärlek har de försvunnit, gått upp i rök - som om det vi delat inte betytt något.

Vissa förnekar det än idag. Därför är jag rädd. Att han ska gå, glömma och förneka. En klok vän sa att rädsla är motsatsen till kärlek. Det känns hårt men jag är kanske beredd att hålla med. Därför tänker jag börja våga, våga känna rädslan, ge den ord och namn. Så att jag kan mota bort den, ställa mig över den.

Ska vi säga att jag börjat röka igen? Nej, vi ger det en chans till. Det är bara så helvetiskt mycket nu. Man har alltid något att skylla på, va? Jaja, jag har kanske ingen karaktär. Men jag vet också att jag är nära väggen nu, nära gränsen mellan förtvivlan och vanvett. Hur håller man sig på rätt sida då? Jag vill bromsa upp mitt liv, stanna till och försöka bejaka. Men finner ingen tid eller plats.

Jag ber honom komma, jag ber honom ganska sällan, idag ber jag verkligen. Här kommer svaret. Jag stålsätter mig mot ensamheten men det går väl inget vidare. Åh, vilken jävla dag. Jag skojade bara. Den är inte ett dugg bättre. Någonting måste hända om jag inte ska bli tokig. Någonting. Vad som helst. Jag ber honom komma, han förstår kanske inte varför. För att jag blir tokig om jag blir ensam med mig själv. Kanske. Känns som man backat några steg. En cigg nu, tack.

& nej, jag är inte galen. Mest lite trött.

Vaknar

Vaknar med panik och ångest tänker att jag känner igen denhär känslan någonstans ifrån och det är inte ett kärt återseende om man säger så, tänker att om jag klarar mig igenom dagen utan att gråta är det ett mirakel och så är det plötsligt redan för sent och jag trodde väl inte på mirakel ändå.

Tänker att om jag inte varit så jävla känslig kanske men det är väl en process som tar tid och om nio minuter går bussen och jag vet inte ens hur jag ska kunna sluta gråta och sminka på ett ansikte som håller.

Det finns dagar man önskar att man aldrig hade vaknat till men som man ändå liksom inte slipper undan och detta är en sådan dag och om jag klarar mig igenom den levande...

Ja, vad hjälper det?

Det är så mycket prestige och så lite verklig mening. Kanske dags att ge upp, lägga ner? Eller iallafall gå till bussen. Oavsett om ansiktet håller.

Skitdag

Detta har varit en jävla skitdag och om den imorgon inte blir bättre ska jag börja fundera på om man kan reklamera dagar.

Det blir nog bättre imorgon, va?

Trivs

Ligger i hans famn, slumrar och trivs. Tycker mer och mer om för varje dag - fortfarande. Han ler och säger att han känner likadant. Vågar börja höra ihop igen. Vågar visa när jag är rädd, vågar gråta och skrika. Vågar säga nej och vågar säga ja.

Känns bra. Såklart.

Release me

Jag trivs på praktiken. Trodde att det skulle bli jobbigt men jag gör det på mitt sätt. Följer efter "min" undersköterska litegrann men springer mycket själv. Lyssnar på livshistorier och sjukdomshistorier. Har även börjat lära mig att lyssna på dödshistorier - när de som är riktigt gamla säger "ja, nu är det snart dags att dö" slår jag inte ifrån mig, utan frågar: "hur känns det?".

Det är väl västerländskt och ungdomligt att vara rädd för döden och åldrande. Jag tycker ofta att gamla människor är vackra. Tycker om att vara nära dem, de bjuder ofta på sig själv och vill ha närkontakt både fysiskt och psykiskt. Berättar mycket personliga saker, förtroenden. Bjuder man till lite grann kan det bli lite mindre jobbigt för dem att ta emot hjälpen vi kan ge, som de så väl behöver. Med små små gester kan man göra stor stor skillnad. Ett leende eller en kram kan göra skillnad. Ett vänligt ord. Mänsklighet.

Börjar bli lite självständig. Min undersköterska sa idag "du springer här själv som om du hörde hemma här" och jag kände mig lite stolt. Försöker ta vara på allt jag lärt mig på förra praktiken och framför allt att jag ska VÅGA. Fick ett helt äventyr idag på röntgen med en patient. Allt går inte alltid planenligt och jag känner att det var en situation jag inte hade kunnat hantera för ett par veckor sen. Kanske kunde jag hanterat den bättre än jag gjorde idag med mer kunskaper och erfarenhet men jag tog tag i situationen och löste den så gott jag kunde. Det gick bra.

Ja, jag stormtrivs. Kastar mig in i varje nytt möte med samma engagemang och vilja att lära något nytt. Yrket är som ett tusenbitars-pussel där jag precis börjat få ihop ramen, men är fortfarande lika nyfiken på slutresultatet. Jag har ingen bild att gå efter utan får försöka lite på känn. Sorterar och lär mig efter hand. Får bra feed-back av patienter och anhöriga och det gör mig stolt såklart.

Jag har sagt att efter mina praktikperioder kommer jag vet om jag valt rätt. Jag tror att jag valt rätt.

Nervös

Nervositeten som nya praktiken för med sig vill inte ge sig. Det blir inte bättre av att människan jag träffade där idag var snäsig och inte kunde ge mig något schema. Jag har målat in mig i ett hörn med alldeles för mycket att göra. Som vanligt yttrar det sig i att jag blir handlingsförlamad och knappt orkar röra mig.

Struntar i middag och tvätt idag, struntar i alla borden och måsten. Just nu är det tillräckligt stort att somna ensam i en stor säng och sedan gå upp tidigt imorgon trots all nervositet.

Det enda som står mellan mig och mitt yrkesval är självförtroende. Jag bygger och bygger men stenarna är små, det tar sin tid.

& så mörknar det ute. Dags att avrunda dagen lite snyggt. Försöka.

Slut och början

Idag har jag FÅTT NYTT JOBB och därmed officiellt lämnat in min UPPSÄGNING AV MITT NUVARANDE!

Äntligen! Efter att ha stått ut i lite drygt ett år har jag hittat vad jag vill göra och är redo att gå vidare. Den 27e maj är min sista dag och det ska blir SÅ SKÖNT!

Nya vägar, nya äventyr. & framför allt: snart ett orosmoment och jobbigt mörkt moln mindre!

Yes, yes, yes. Har varit igång sen halv sex imorse, jobbat mellan sju och halv åtta (och då är det sju på morgonen och halv åtta på kvällen) och börjar känna mig speedad. Packa en stund, sen gula bussen ut på landet igen. Jag gör ett undantag för jag behöver en kram.

Lugnare och bättre dag idag.

Minnen

Ramlade över en bok som är hundra år gammal (eller kanske fem eller så) från mitt konfirmationsläger och minnena väller över mig. Gemensamt för alla människor jag mötte där (förutom att jag inte längre har kontakt med en enda av dem) är att när jag tänker på dem tänker jag "ingen har väl älskat som vi".

Läser det A. skrev: "Du din lilla sötnos! Jag kommer sakna dig som fan! Du är så jävla söt, snäll, rolig men ändå (!) jävligt seriös"

Jag träffade honom en enda gång efter det, vi gick ut mitt i natten i den smällkalla vintern, promenerade isgatorna upp och ner, stannade till vid en skola och hånglade som bara femtonåringar kan och jag lät honom stoppa sina iskalla händer innanför min BH med motiveringen att han ville känna mitt hjärta. Naiv som bara en femtonårig tjej kan vara.

Läser även kärleksförklaringen från M., den enda av dem som jag faktiskt saknar då och då:

"Din patetiska koffeinmissbrukande poesi-fjant. Gud vad jag älskar dig. (...) Hur ska jag kunna blanda ut min tid med lite te utan att du sitter på andra sidan bordet?"

Jag kan sakna våra brev där meningarna var minst fyra rader långa. Vi skrev mycket om kärleken. & ingen har väl älskat som vi. Nu är det år sedan jag läste hennes ord eller hörde hennes röst. Jag tror inte hon är samma nu som då. Därför ringer jag inte och undrar om hon minns. Jag ber inte om en sång eller mjuka ord nu som då.

Men jag tänker på henne ibland. Att hon älskade mig. Att jag kände likadant.

Så var man...

Godkänd på praktiken! Så otroligt skönt! Solen skiner och vännen är hemkommen från Berlin. Ikväll blir det tjejkväll hos mig med lite god mat och mycket prat.

Detdär jobbiga samtalet som måste ringas till chefen på gamla jobbet, det får vänta.

Ännu en dag

Ännu en sån där dag. Lång men dock bra. Fick beröm av doktorn på ronden, fick samtal om att jag ska börja provjobba i Bunkeflo nästa vecka. Typiskt mig att viga min lediga vecka åt arbete kanske men jag vill verkligen ha dethär jobbet.

& nu ska jag packa mina sista saker och det gör mig tjurig för det är så jävla mycket som ska fixas och sorteras. & så vill jag äta thai-mat och ingen annan vill och då blir jag ännu argare. Dagens i-lands, javisst.

Men man kan faktiskt bli väldigt sugen på thai-mat!

Vilken helg

Gjorde som min kloka mamma sa och tog ledigt i helgen. & vilken helg. Har sovit timme efter timme, ätit god mat, lång-lyx-frukost med mysigt sällskap. Tittat på film, varit på restaurang. Druckit ett glas vin och bara njutit.

Idag har jag varit hos mamma & pappa på kalas. Pusslats och pussats med minsting-kusinen. Ritat labyrinter med den största. Släktingarna är viktiga, de ger mig ett sammanhang, en självklar plats.

Imorgon börjar sista veckan på praktiken. Kommer kännas konstigt att sluta. Men så är det: vidare, vidare. Nya äventyr. UMAS väntar. Hägrar och skräms litegrann. Men spännande. Fick positiv feedback på mittbedömningen och fick höra att de tror på mig: att jag kan bli en bra syrra.

Lite framtidstro.