Vaknar

Vaknar med panik och ångest tänker att jag känner igen denhär känslan någonstans ifrån och det är inte ett kärt återseende om man säger så, tänker att om jag klarar mig igenom dagen utan att gråta är det ett mirakel och så är det plötsligt redan för sent och jag trodde väl inte på mirakel ändå.

Tänker att om jag inte varit så jävla känslig kanske men det är väl en process som tar tid och om nio minuter går bussen och jag vet inte ens hur jag ska kunna sluta gråta och sminka på ett ansikte som håller.

Det finns dagar man önskar att man aldrig hade vaknat till men som man ändå liksom inte slipper undan och detta är en sådan dag och om jag klarar mig igenom den levande...

Ja, vad hjälper det?

Det är så mycket prestige och så lite verklig mening. Kanske dags att ge upp, lägga ner? Eller iallafall gå till bussen. Oavsett om ansiktet håller.