Release me

Jag trivs på praktiken. Trodde att det skulle bli jobbigt men jag gör det på mitt sätt. Följer efter "min" undersköterska litegrann men springer mycket själv. Lyssnar på livshistorier och sjukdomshistorier. Har även börjat lära mig att lyssna på dödshistorier - när de som är riktigt gamla säger "ja, nu är det snart dags att dö" slår jag inte ifrån mig, utan frågar: "hur känns det?".

Det är väl västerländskt och ungdomligt att vara rädd för döden och åldrande. Jag tycker ofta att gamla människor är vackra. Tycker om att vara nära dem, de bjuder ofta på sig själv och vill ha närkontakt både fysiskt och psykiskt. Berättar mycket personliga saker, förtroenden. Bjuder man till lite grann kan det bli lite mindre jobbigt för dem att ta emot hjälpen vi kan ge, som de så väl behöver. Med små små gester kan man göra stor stor skillnad. Ett leende eller en kram kan göra skillnad. Ett vänligt ord. Mänsklighet.

Börjar bli lite självständig. Min undersköterska sa idag "du springer här själv som om du hörde hemma här" och jag kände mig lite stolt. Försöker ta vara på allt jag lärt mig på förra praktiken och framför allt att jag ska VÅGA. Fick ett helt äventyr idag på röntgen med en patient. Allt går inte alltid planenligt och jag känner att det var en situation jag inte hade kunnat hantera för ett par veckor sen. Kanske kunde jag hanterat den bättre än jag gjorde idag med mer kunskaper och erfarenhet men jag tog tag i situationen och löste den så gott jag kunde. Det gick bra.

Ja, jag stormtrivs. Kastar mig in i varje nytt möte med samma engagemang och vilja att lära något nytt. Yrket är som ett tusenbitars-pussel där jag precis börjat få ihop ramen, men är fortfarande lika nyfiken på slutresultatet. Jag har ingen bild att gå efter utan får försöka lite på känn. Sorterar och lär mig efter hand. Får bra feed-back av patienter och anhöriga och det gör mig stolt såklart.

Jag har sagt att efter mina praktikperioder kommer jag vet om jag valt rätt. Jag tror att jag valt rätt.