Minnen

Ramlade över en bok som är hundra år gammal (eller kanske fem eller så) från mitt konfirmationsläger och minnena väller över mig. Gemensamt för alla människor jag mötte där (förutom att jag inte längre har kontakt med en enda av dem) är att när jag tänker på dem tänker jag "ingen har väl älskat som vi".

Läser det A. skrev: "Du din lilla sötnos! Jag kommer sakna dig som fan! Du är så jävla söt, snäll, rolig men ändå (!) jävligt seriös"

Jag träffade honom en enda gång efter det, vi gick ut mitt i natten i den smällkalla vintern, promenerade isgatorna upp och ner, stannade till vid en skola och hånglade som bara femtonåringar kan och jag lät honom stoppa sina iskalla händer innanför min BH med motiveringen att han ville känna mitt hjärta. Naiv som bara en femtonårig tjej kan vara.

Läser även kärleksförklaringen från M., den enda av dem som jag faktiskt saknar då och då:

"Din patetiska koffeinmissbrukande poesi-fjant. Gud vad jag älskar dig. (...) Hur ska jag kunna blanda ut min tid med lite te utan att du sitter på andra sidan bordet?"

Jag kan sakna våra brev där meningarna var minst fyra rader långa. Vi skrev mycket om kärleken. & ingen har väl älskat som vi. Nu är det år sedan jag läste hennes ord eller hörde hennes röst. Jag tror inte hon är samma nu som då. Därför ringer jag inte och undrar om hon minns. Jag ber inte om en sång eller mjuka ord nu som då.

Men jag tänker på henne ibland. Att hon älskade mig. Att jag kände likadant.