Slutar bry mig

Slutar bry mig om min publik - skriver bara för min egen skull. Låten på repeat för kvällen är "U + Ur hand" och låtraden känns slående:

"I'm not here for your entertainment - you don't really wanna mess with me tonight"

Dagen idag har varit lång med jobb, ssk-möte, lite shopping (som inte längre går att undvikas då jag haft sönder/spillt på/tappat bort ca 20 plagg den senaste månaden eller så) och ihopskruvning av två bokhyllor. Imorgon återstår att städa hela lägenheten, handla och laga mat mellan 16 och 18, efter jobb + seminarium i skolan. Sedan ska jag få sällskap av de tre männen i mitt liv: Micke, Frallan och Karol.

Dags att sova nu trots att jag inte har lust. Vet inte vad som känns tråkigast, att gå upp när man är halvdöd eller gå och lägga sig när man är klarvaken. Illa tvunget. Börjar längta till nästa praktik på UMAS med lite kvällstider och därmed några sovmorgnar. Ååh, sovmorgon...

Sorry

Vilken jävla gnäll-blogg detta blivit. Sorry. Jag gillar fortfarande livet även om det för tillfället bjuder på lite väl många svårigheter och utmaningar. Nu är klockan kvart i nio, snart läggdags. Gud. Känner mig som en pensionär. Godnatt.

Hjälp

Jag är borta och han vet inte var jag är, han frågar inte heller. Han ska träffa någon, jag vet inte vem det är och jag känner inte igen hans tonfall och inte heller hans tystnad. Sitter hos barnmorskan och säger att jag inte tänker så mycket på lust och olust, mer på hur jag ska hålla kvar och stanna med.

Jag orkar nästan inte fråga om hans dag för min är liksom mättad och jag vet att han känner likadant när han knappt orkar svara och inte frågar något tillbaka. Mitt huvud är fullt av blodprov, medicinlistor och tankar. Har delat minst 25 dosetter idag och ber till gud att jag inte gjort några fel. Ansvaret gör mig matt. Jag som knappt vant mig vid att ta ansvar för mig själv. Klockan är alldeles för mycket.

Glider mellan fingrarna och försvinner bort. Vet inte när vi ska ses igen på tu man hand men det blir mer och mer sällan och jag vänder mig inåt med min oro när jag inte längre orkar tynga honom med den. Han brinner av engagemang för utbildningen och jag kan inte hjälpa att jag tänker att det engagemanget hade kunnat rädda vår relation. Herregud, vilken tanke. Men ändock sann. Det engagemanget från någon av oss, iallafall. Jag antar att jag gör samma sak.

Träffade exet idag (det senaste), det var där jag var när han inte visste var jag var och kanske inte ens märkte att jag var borta, och gjorde en tidsresa för han har liksom stannat i tiden och allt i hans lägenhet ser ut och luktar likadant. Dock var det lätt att hålla mig på rätt sida gränsen och inte heller han försökte sig på någonting. Vackert så. Däremot tänkte jag att kanske var det att jag hade gott om tid och engagemang som höll hans och min relation vid liv så pass länge som den ändå varade. & nu, när ingen av oss orkar eller kan... Ja, jag är rädd. Jag har sett döden på nära håll och jag vet hur den visar sig. Även varit i många döende relationer och sett hur det slutat.

Det som skrämmer mig mest är kanske hans tystnad. Att han inte vill låtsas om att allt glider och hamnar längre bort från varann än förut. Kanske är han naiv, kanske dum, kanske optimist. Kanske har han rätt. Men min rädsla försvinner inte och skingras inte. Jag berättar att jag haft en jävla dag och han kommenterar inte. Jag kan inte förmå mig att berätta om allt som hänt på jobb, om olyckan på Gustav som jag hamnade mitt i eller om sjukdomsbeskedet (cancerbeskedet, troligen) i släkten. Jag vågar inte heller gråta för då blir det för tydligt.

Döden kryper sig nära på alla fronter och jag kan varken slå tillbaka eller gråta. Jag kan bara se på och det är knappt det.

& när man inte orkar se, vad kan man göra mer än blunda?

& dessutom

& bara så ni vet det så känns det inte ett dugg bättre idag. Dessutom har min favoritjeans gått sönder helt mystiskt bara av sig själv. Och jag jobbar till 18 idag. Förihelvete.

20

Firar 20-årsdagen med bakfylla och en känsla av att vuxenlivet är mig rätt så övermäktigt. Åren mellan 18 och 20 har varit lite vuxen light. Vuxen i laglig mening, på pappret, men fortfarande mer lek än allvar. Nu börjar allvaret ta överhanden och jag börjar bli lite less. Less på att utbildningen kräver mer (tid, ork, engagemang) än jag tycks kunna uppbåda. Börjar längta efter ett vanligt åttatillfyra-jobb med lediga helger och betald semester. Börjar fundera på studieuppehåll.

Mina vänner glider runt i världen och min kalender börjar kännas lite för full. Jag hade accepterat att aldrig ha tid att festa, shoppa, umgås som normalt folk men nu har jag liksom inte ens tid med mig själv. Ingen tid att andas. Önskar mig tid, lugn och ro. Mindre krav. Mindre som hänger över mig och spökar. Just nu duggar hoten täta: jag har en omtenta, två praktiker och en jätte-tenta att klara om jag vill börja på andra året. Det finns inga felmarginaler och inga undantag. & jag, som brukar klara press har aldrig svarat bra på krav. Press och krav är galaxer ifrån varann.

Just nu vill jag bara lägga ner och stänga till. Säga "sorry but closed". Det är väl ganska skönt att bli vuxen på riktigt och handla på systemet och sådär men jag är inte villig att sälja min själ riktigt än. Skulle vilja vara ensam i en stuga i skogen och ägna mig åt yoga och meditation. Eller festa till det riktigt duktigt en fredag kväll och kunna unna mig en lördag i sängen och en söndag i stillsamhetens tecken.

Gud, vilken födelsedag. 20-årskris?

Bara trött, tror jag.

Hundra år

När jag säger "det känns mer som att vi är vänner än älskare" känner jag mig som hundra år. När han svarar med att dra in mig i sin famn och kyssa mig på ett sätt som bara älskare kysser känner jag mig som sexton och ger mig hän åt känslan.

Tänker att en människa som kan få mig att känna mig som allt mellan 16 och hundra är väl värd att hålla fast i. Go with the flow. Men min lärare och mentors ord sitter kvar i bakhuvudet. Utbildningen förändrar och utvecklar. Många skiljer sig under processens gång. & tiden och energin som aldrig räcker till. Orkar inte ha någon nära, men vill inte heller vara ensam.

Dags att fokusera på söndagen och 20-årsdagen.

Trodde han, ja

Om ni tror att jag efter att ha gått upp svintidigt, haft en hektisk morgonrunda för att sedan bli grillad av läkaren på ronden och sedan ännu mer grillad av lärarna på ett läkemedelsseminarium där jag insåg att jag inte har en susning om vad gikt är egentligen och sedan handlat all mat till helgens bravader (= 7 kassar, 1½ timme)... om ni tror att jag tänker ställa mig och laga mat nu... då skulle jag säga att ni är vansinniga.

Det är ni nog också. För jag måste nog. Helvete.

Sova då?

Sommarplaner

Planerar för jobb i sommar men säger också att det får inte bara bli allvar. Berättar för mina vänner att jag vill ha dem nära. Sommarnätter är ljusa för att man ska kunna spendera dem tillsammans. Mysa och grilla. & prata. Har bara ljusa minnen av sommaren -06 och tror att denna sommaren kan komma att bli snäppet bättre.

Den är på ingång. Oh yes.

Liten brevid döden

Utan att bryta sekretessen måste jag tillägga att man är liten brevid döden. Den är som en stor svart skugga som lägger sig över en även om man står på avstånd och darrar likväl som ifall man är modig och ställer sig nära för att se den i ansiktet.

I kurslitteraturen står det att för att bli sjuksköterska måste man kunna konfrontera sin egen dödsångest. Nu börjar jag förstå vad de menar och varför. Empati är inte bara att känna med någon, det blir per automatik att känna som någon. Att se någon dö innebär att acceptera att man själv ska dö en dag, det är ofrånkomligt.

Jag tänker inte skärma av. Jag vill se döden på nära håll och bli livrädd. Det naturligaste någonsin, enligt kurslitteraturen. Jag är böjd att lägga den åt sidan ett tag. Läser istället Karin Boye:

"Jag har sett de späda fröna gro till slut
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut
Mäktigt är det späda livet, mer än järn
Fram ur jordens hjärta drivet utan värn
Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös
Jag vill möta livets makter vapenlös"

Allt som handlar om livet handlar om döden. Fantastiskt.

Veckan

Veckan har helt vänt upp och ner på mitt liv. Såklart. Kan inte skriva mycket om vad den innehållt med tanke på sekretessen, senast igår läste jag i tidningen att en sjuksköterska pratat av sig på nätet och anhöriga till patienten hon skrev om hade förstått vad det handlade om. Lite klumpigt kanske, men jag kan förstå hennes behov av att tala ut. Knepigt, sånt där.

Utan att bryta sekretessen kan jag berätta att veckan har handlat mycket om lidande. Givetvis, på ett äldreboende. & jag som har vuxit upp ganska skyddat och inte sett så mycket lidande mer än på TV är självklart chockad. Förberedd, men likväl chockad.

Tror att jag vuxit. Jag och mina utmaningar. Inte fan skulle jag göra något av det alla trodde att jag skulle göra, utan något jag knappt ens själv tror att jag kan klara ut. Jag blir ifrågasatt för att jag är ung, oerfaren och har höga ambitioner. Själv ler jag lite och säger att två av dem kommer väl gå över och den tredje ser jag som en tillgång. Men jag förstår deras skepticism, såklart. Tänker inte ge upp dock. Jag SKA klara dethär. Precis som jag de senaste åren faktiskt HAR klarat allt det ingen trodde mig om. Mot alla odds, ibland.

Min ödmjukhet, den försöker jag vara rädd om. Men jag tänker inte vara rädd. Det får vara hur svårt som helst, göra hur ont som helt och det spelar ingen roll om jag måste gråta för att släppa ut det. Jag tänker inte vara rädd.

Jag tänker bli en skitbra syrra. Återigen, trots allas skepticism. Mot alla odds.

Äntligen

Äntligen, kom jag iväg och tränade. Och gud så skönt! Tänker försöka pressa in även detta i mitt schema, för jag behöver det verkligen. För kroppens skull men främst för psyket. Behöver få koppla av, släppa taget om alla tankar som ständigt kretsar. Annars kommer jag nog bli galen.

Tentan så väl som uppkörningen i KTC gick bra, tack och lov. Imorgon börjar praktiken, ironiskt nog är "min" sjuksköterska sjuk och jag ska gå med hennes kollega vilket kommer göra att jag får vänta ytterligare en eller ett par dagar på mitt efterlängtade schema.

Bara allt går bra så.

Gud, jag hade kunnat gå och lägga mig nu!

Stormens öga

Sitter i stormens öga, mitt emellan den allmänt fruktade tentan i läkemedelsberäkning och den för mig långt mer skrämmande uppkörningen. Jag har på något mystiskt vis krånglat mig ifrån den i flera veckor men nu står jag här och det är sista chansen på första försöket. Matte har aldrig skrämt mig. Jag är inte rädd för att räkna fel, kanske för att jag oftast räknar rätt. Idag är jag inte säker på någonting men om ett par timmar får jag svart på vitt.

Skönt att slippa vänta på svar, iallafall.

Uppkörningarna i träningscentrat däremot, där har vi min akilleshäl. Det som ständigt får mig att tvivla på om jag kan klara denhär utbildningen. Det är inte bara att jag känner mig osäker på det jag gör, man ska dessutom bli synad i sömmarna av en skoningslös examinator. Mina nerver håller inte, jag har nästan kräkts två gånger redan. Nu sänkte sig som sagt lugnet men jag vet att skenet bedrar, lagom tills jag ska sättas på prov kommer jag vara lika skakig igen.

Men nu får det bära eller brista. Måhända skämmer jag ut mig duktigt men det verkar ju ungefär lika pinsamt att inte våga försöka. På tisdag börjar jag på praktiken, det är dags att tuffa till sig. Efter sex månaders läsande, tragglande, diskuterande kommer plötsligt Allvaret. Man glömmer så lätt här bland böcker och tentor att dendär verkligheten fortfarande existerar, att det är den man jobbar mot.

Trött är jag också. Lyckas inte komma i säng och är illa tvungen att vakna. Nu börjar nervositeten komma igen. Jag har tappat greppet om dagen och har ingen plan. Har liksom inte förväntat mig överleva förmiddagen. Men om jag skulle göra det får det väl bli ännu en vända till lägenheten. Har ett soffbord som kanske äntligen ska gå att skruva ihop (efter två gångers återvändande till IKEA för att byta ut saker som inte funkar). Har även fått upp några lampor, ett litet sidobord... sakta men säkert så. Allt som har kunnat gå fel med denna lägenhet har också gått fel. Vet inte hur många översvämningar, felleveranser, sönderfallande väggar och felkonstruerade möbler jag svurit över och slitit mitt hår. Men sakta men säkert börjar det bli ett litet hem till mig.

Det liknar mig. Det blir oftast bra, men bråkar lite i början. Jag har fastnat i en svår cirkel där stora utgifter för färg och möbler gör att jag måste jobba mycket som gör att jag inte hinner renovera och möblera. Mina vänner ringer och säger "minns du mig?" och sedan flyttar de till en annan stad eller ett annat land. Det mesta är kaos och jag längtar efter en dag när jag kan sätta mig ner med en kopp te och se på det jag gjort och känna mig nöjd. Den sjunde dagen vilade Gud. Jag vilar ibland av ren utmattning men jag saknar reflektion.

Tills min sjunde dag kommer fortsätter jag pussla med mina timmar och min energi. Om jag vetat, när jag köpte min kalender i juli, att den en dag skulle göra mig vansinnig genom att erbjuda för få timmar... hade jag tackat ja till utbildningen då? Jag vet faktiskt inte. Men som en god vän sa igår kväll: nu har vi överlevt vintern.

Good things yet to come.

Jag väntar på dem, och på en sjunde dag.