Hjälp

Jag är borta och han vet inte var jag är, han frågar inte heller. Han ska träffa någon, jag vet inte vem det är och jag känner inte igen hans tonfall och inte heller hans tystnad. Sitter hos barnmorskan och säger att jag inte tänker så mycket på lust och olust, mer på hur jag ska hålla kvar och stanna med.

Jag orkar nästan inte fråga om hans dag för min är liksom mättad och jag vet att han känner likadant när han knappt orkar svara och inte frågar något tillbaka. Mitt huvud är fullt av blodprov, medicinlistor och tankar. Har delat minst 25 dosetter idag och ber till gud att jag inte gjort några fel. Ansvaret gör mig matt. Jag som knappt vant mig vid att ta ansvar för mig själv. Klockan är alldeles för mycket.

Glider mellan fingrarna och försvinner bort. Vet inte när vi ska ses igen på tu man hand men det blir mer och mer sällan och jag vänder mig inåt med min oro när jag inte längre orkar tynga honom med den. Han brinner av engagemang för utbildningen och jag kan inte hjälpa att jag tänker att det engagemanget hade kunnat rädda vår relation. Herregud, vilken tanke. Men ändock sann. Det engagemanget från någon av oss, iallafall. Jag antar att jag gör samma sak.

Träffade exet idag (det senaste), det var där jag var när han inte visste var jag var och kanske inte ens märkte att jag var borta, och gjorde en tidsresa för han har liksom stannat i tiden och allt i hans lägenhet ser ut och luktar likadant. Dock var det lätt att hålla mig på rätt sida gränsen och inte heller han försökte sig på någonting. Vackert så. Däremot tänkte jag att kanske var det att jag hade gott om tid och engagemang som höll hans och min relation vid liv så pass länge som den ändå varade. & nu, när ingen av oss orkar eller kan... Ja, jag är rädd. Jag har sett döden på nära håll och jag vet hur den visar sig. Även varit i många döende relationer och sett hur det slutat.

Det som skrämmer mig mest är kanske hans tystnad. Att han inte vill låtsas om att allt glider och hamnar längre bort från varann än förut. Kanske är han naiv, kanske dum, kanske optimist. Kanske har han rätt. Men min rädsla försvinner inte och skingras inte. Jag berättar att jag haft en jävla dag och han kommenterar inte. Jag kan inte förmå mig att berätta om allt som hänt på jobb, om olyckan på Gustav som jag hamnade mitt i eller om sjukdomsbeskedet (cancerbeskedet, troligen) i släkten. Jag vågar inte heller gråta för då blir det för tydligt.

Döden kryper sig nära på alla fronter och jag kan varken slå tillbaka eller gråta. Jag kan bara se på och det är knappt det.

& när man inte orkar se, vad kan man göra mer än blunda?