20

Firar 20-årsdagen med bakfylla och en känsla av att vuxenlivet är mig rätt så övermäktigt. Åren mellan 18 och 20 har varit lite vuxen light. Vuxen i laglig mening, på pappret, men fortfarande mer lek än allvar. Nu börjar allvaret ta överhanden och jag börjar bli lite less. Less på att utbildningen kräver mer (tid, ork, engagemang) än jag tycks kunna uppbåda. Börjar längta efter ett vanligt åttatillfyra-jobb med lediga helger och betald semester. Börjar fundera på studieuppehåll.

Mina vänner glider runt i världen och min kalender börjar kännas lite för full. Jag hade accepterat att aldrig ha tid att festa, shoppa, umgås som normalt folk men nu har jag liksom inte ens tid med mig själv. Ingen tid att andas. Önskar mig tid, lugn och ro. Mindre krav. Mindre som hänger över mig och spökar. Just nu duggar hoten täta: jag har en omtenta, två praktiker och en jätte-tenta att klara om jag vill börja på andra året. Det finns inga felmarginaler och inga undantag. & jag, som brukar klara press har aldrig svarat bra på krav. Press och krav är galaxer ifrån varann.

Just nu vill jag bara lägga ner och stänga till. Säga "sorry but closed". Det är väl ganska skönt att bli vuxen på riktigt och handla på systemet och sådär men jag är inte villig att sälja min själ riktigt än. Skulle vilja vara ensam i en stuga i skogen och ägna mig åt yoga och meditation. Eller festa till det riktigt duktigt en fredag kväll och kunna unna mig en lördag i sängen och en söndag i stillsamhetens tecken.

Gud, vilken födelsedag. 20-årskris?

Bara trött, tror jag.