Stormens öga

Sitter i stormens öga, mitt emellan den allmänt fruktade tentan i läkemedelsberäkning och den för mig långt mer skrämmande uppkörningen. Jag har på något mystiskt vis krånglat mig ifrån den i flera veckor men nu står jag här och det är sista chansen på första försöket. Matte har aldrig skrämt mig. Jag är inte rädd för att räkna fel, kanske för att jag oftast räknar rätt. Idag är jag inte säker på någonting men om ett par timmar får jag svart på vitt.

Skönt att slippa vänta på svar, iallafall.

Uppkörningarna i träningscentrat däremot, där har vi min akilleshäl. Det som ständigt får mig att tvivla på om jag kan klara denhär utbildningen. Det är inte bara att jag känner mig osäker på det jag gör, man ska dessutom bli synad i sömmarna av en skoningslös examinator. Mina nerver håller inte, jag har nästan kräkts två gånger redan. Nu sänkte sig som sagt lugnet men jag vet att skenet bedrar, lagom tills jag ska sättas på prov kommer jag vara lika skakig igen.

Men nu får det bära eller brista. Måhända skämmer jag ut mig duktigt men det verkar ju ungefär lika pinsamt att inte våga försöka. På tisdag börjar jag på praktiken, det är dags att tuffa till sig. Efter sex månaders läsande, tragglande, diskuterande kommer plötsligt Allvaret. Man glömmer så lätt här bland böcker och tentor att dendär verkligheten fortfarande existerar, att det är den man jobbar mot.

Trött är jag också. Lyckas inte komma i säng och är illa tvungen att vakna. Nu börjar nervositeten komma igen. Jag har tappat greppet om dagen och har ingen plan. Har liksom inte förväntat mig överleva förmiddagen. Men om jag skulle göra det får det väl bli ännu en vända till lägenheten. Har ett soffbord som kanske äntligen ska gå att skruva ihop (efter två gångers återvändande till IKEA för att byta ut saker som inte funkar). Har även fått upp några lampor, ett litet sidobord... sakta men säkert så. Allt som har kunnat gå fel med denna lägenhet har också gått fel. Vet inte hur många översvämningar, felleveranser, sönderfallande väggar och felkonstruerade möbler jag svurit över och slitit mitt hår. Men sakta men säkert börjar det bli ett litet hem till mig.

Det liknar mig. Det blir oftast bra, men bråkar lite i början. Jag har fastnat i en svår cirkel där stora utgifter för färg och möbler gör att jag måste jobba mycket som gör att jag inte hinner renovera och möblera. Mina vänner ringer och säger "minns du mig?" och sedan flyttar de till en annan stad eller ett annat land. Det mesta är kaos och jag längtar efter en dag när jag kan sätta mig ner med en kopp te och se på det jag gjort och känna mig nöjd. Den sjunde dagen vilade Gud. Jag vilar ibland av ren utmattning men jag saknar reflektion.

Tills min sjunde dag kommer fortsätter jag pussla med mina timmar och min energi. Om jag vetat, när jag köpte min kalender i juli, att den en dag skulle göra mig vansinnig genom att erbjuda för få timmar... hade jag tackat ja till utbildningen då? Jag vet faktiskt inte. Men som en god vän sa igår kväll: nu har vi överlevt vintern.

Good things yet to come.

Jag väntar på dem, och på en sjunde dag.