Liten brevid döden

Utan att bryta sekretessen måste jag tillägga att man är liten brevid döden. Den är som en stor svart skugga som lägger sig över en även om man står på avstånd och darrar likväl som ifall man är modig och ställer sig nära för att se den i ansiktet.

I kurslitteraturen står det att för att bli sjuksköterska måste man kunna konfrontera sin egen dödsångest. Nu börjar jag förstå vad de menar och varför. Empati är inte bara att känna med någon, det blir per automatik att känna som någon. Att se någon dö innebär att acceptera att man själv ska dö en dag, det är ofrånkomligt.

Jag tänker inte skärma av. Jag vill se döden på nära håll och bli livrädd. Det naturligaste någonsin, enligt kurslitteraturen. Jag är böjd att lägga den åt sidan ett tag. Läser istället Karin Boye:

"Jag har sett de späda fröna gro till slut
Jag har sett det ljusa gröna vecklas ut
Mäktigt är det späda livet, mer än järn
Fram ur jordens hjärta drivet utan värn
Våren gryr i vinterns trakter, där jag frös
Jag vill möta livets makter vapenlös"

Allt som handlar om livet handlar om döden. Fantastiskt.