Smärta

So tired that I couldn't even sleep
So many secrets I couldn't keep
Promised myself I wouldn't weep
One more promise I couldn't keep

It seems no one can help me now
I'm in too deep
There's no way out
This time I have really led myself astray

Inte rädd. Inte rädd för smärta. Inte rädd för att bli ledsen eller sårad. Känner in. Lägger mig på golvet, det enda som är hårt nog. Andas in, känner in. Gråten i halsen. Fjärilarna i magen som gått från lyckliga till oroliga till förkrossade. Krossade, uppnålade fjärilar. Hjärtat som slår så hårt att det möjligen skulle kunna lämna kroppen när som helst.

Denna gången har jag huvudet högt. Denna gången föll jag inte för frestelsen utan satte hårt mot hårt. Visst gör det ändå ont, sorgen och tårarna är ju desamma. Men någonting har hänt med mig, med min värdighet. Med min självkänsla.

Nej, inget offer under mina egna känslor. Aldrig igen.

Jag lär mig. Jag lär mig av varje tår som faller, varje besvikelse. Blir starkare, växer. Hjärtat slår, hårt, hårt. På väg ut i universum, irrandes runt efter ditt. Jag vill hålla det kvar i sin lilla bur av revben, knyta det hårt i artärer, vener och kapillärer. Nysta in det och hålla kvar det. Vagga det en stund. Inte släppa ut det på någon tröstlös vandring.

Ditt hjärta, var det finns? Jag tror inte att du vet själv.