Oron

Oron tränger sig på ikväll. Oron inför omtentamen imorgon som håller ett sådant grepp om min framtid och som jag givetvis inte läst tillräckligt inför (kan man någonsin läsa tillräckligt inför en tenta?).

Oron inför att staden brinner och att han är mitt ute i det.

Samtidigt, lättnaden över att det snart är över. Imorgon senast 13 är jag klar med tentan och vet att han är hemma, välbehållen, och får ligga i hans armar igen.

Jag måste tro att det kommer gå bra. Både och. Måste, för att inte bli galen. Måste låta hjärtat vara öppet och fortsätta ha den där förtröstan, tilltron till livet och universum. Utmaningar är nyttiga för de gör att vi utvecklas. Kan inte tänka mig något mer meningslöst än att stå still. Jag behöver älska någon som utmanar mig att utvecklas, jag måste syssla med något som utmanar mig att utvecklas.

Då, för två och ett halvt år sedan, frågade alla varför jag inte skulle välja något av det alla förväntade sig. Många gissade på journalistik, littvet eller annan form av textanalys osv. Ingen gissade på sjuksköterska.

Nu frågar alla varför jag inte stannar på den här bekväma, enkla vägen. Varför jag inte stannar med den trygga, snälla kille jag hittat. Varför jag alltid ska krångla till saker.

Jag svarar samma, nu som då. Jag måste följa hjärtat. & jag är en sucker för utmaningar.