Tyst, min älskade

Tyst, min älskade.

Säg ingenting utan slå dig ner här i gräset framför mig och dela en minuts tystnad. Visa mig en minuts vördnad så ska jag visa dig världen. Låt mig fatta din hand en minut och leda dig, så hittar du stigen.

Det är detta universum kräver av dig. En minuts tystnad, en minut av ödmjukhet. Se rakt in i solen, en minut, utan rädsla... så ska jag lära dig hur man verkligen ser och inte bara hur man lägger ögonen på någonting. Du har ju sett mig, så jag vet att du kan. Du har sett mig och lockat ur mig alla de strålar som sedan reflekterats i dig, låtit dig ta in hela mig och hela stundens fantastiska närvaro.

Vänd nu samma blick utåt, älskade, och se att hela världen och allt i den kommer att svara dig på samma sätt om du verkligen ser den. Den kommer att stråla tillbaka och strålarna kommer att läka dig och ingjuta mod i dig.

Kanske, att du kommer att se helt nya vägar. Kanske ser du plötsligt en värld där jag inte finns med på kartan. Men jag är inte rädd för det. Inte rädd för smärta eller sorg. Däremot rädd att du ska gå genom hela livet utan att verkligen se det.

/Hellre hundra mil bort,
och jag vet var du är,
än att du är nära men ändå inte här/
(Eva Dahlgren)

Dagen idag är en fantastisk dag, den är vår att spendera och leva som vi önskar. Det enda som skulle kunna berika min mer var om du kunde se och njuta av den som jag. Däri ligger min okompromissbara kärlek. Allt vad jag har, vill jag dela med dig.

Idag har jag livet!