Plötsligt

Plötsligt är kroppen som ett urverk och den räknar ner, alldeles utan min hjälp, i timmar och minuter. Det är för att jag ska kunna förbereda mig, såklart. En del av förberedelserna är rent fysiska, praktiska men framför allt är det mentalt. Att förbereda sig på det oförberedbara (ja ja, jag vet att det inte är ett ord men jag kommer inte på vad det heter, det finns kanske inte ens något ord för det?).

Det är väl ganska omöjligt egentligen, att förbereda sig på att vad som helst kan hända, kan tyckas. Men det är faktiskt inte det. Det fungerar mycket bra och jag kommer ner i kroppen och kan fokusera tankarna. Tänk om jag kunnat göra det lika lätt inför en tenta, eller något annat praktiskt.

Men det här är inget praktiskt. Det är en jävla berg-och-dal-bana. Något som vänt mig upp och ner, in och ut.

Jag gör som i berg-och-dal-banan. Jag bryr mig inte om att försöka hänga med, jag struntar i att sinnena inte hänger med och att jag inte kan förstå eller registrera allt... jag kopplar av, lutar mig tillbaka och bara njuter, skriker rakt ut och skrattar. Det är väldigt befriande, ni borde för guds skull testa!