Trött

Så otroligt trött som man bara kan bli av att vara sjuk och febrig. Det enda positiva är att jag sover gott. En sömn jag nästan glömt, mjuk, bottenlös, svart. Trygg, vaggande. Vaknar lugn. Wow.

Nu är det bara efterdyningarna av berg&dal-banan, det stora svåra som lagt sig och som jag så desperat vill mota bort.

För tusende gången ber jag någon: "Satsa. Kasta dig ut. Lita på mig. Möt mig på halva vägen". Skillnaden är att denna gången tvingas jag vara konsekvent. Jag vet att jag kommer fatta rätt beslut om vi hamnar här igen. & rätt beslut,

är ju sällan kul.

Förstår du varför jag är rädd? & varför det är svårare att vara ensam inatt.