Trött

Trött trött, inte orkat plugga. Kommer få panikläsa imorgon, spelar ingen roll. Hela kroppen skrek efter sömn så jag såg till att sova igen lite grann... tror jag sovit fjorton timmar eller något.

Nu ska jag snart iväg till pojkarna, vi ska äta fisk som Karol fiskat :)

Vänner är guld. Speciellt vänner som fiskar och lagar mat åt en :)

Tenta-ångest

Då och då smyger den sig på... jag hatar salstentor och kan aldrig motivera mig att plugga nog till dem. Det brukar gå ändå på något vis men idag känns det verkligen inte bra. Mitt huvud är inte designat för svåra matematiska formler, helt enkelt.

& om drygt en timme börjar tentan och här sitter jag, inte klar med någonting, & bloggar...

Ska önska mig studiedisciplin i julklapp i år.

Hemlis

Psst... hemlis:

Jag ska bli sambo!

Jävla skit-sjukdom

Nu har jag haft en vecka med ett par små toppar och en hel hög djupa, djupa dalar. Vi pratar svarta stora hål. Timmar och timmar i sängen, tårar, att höra mig själv säga "hela mitt liv är skit, allt går åt helvete och jag vill inte leva mer" och VETA att det är sjukdomen och inte jag, men ändå inte lyckas ta tillbaks.

Trött som fan alltså. Tänker börja fightas. Jag börjar här, nu. Slå mig blodig om det krävs. Det här funkar inte. Ingenting får ta över mitt liv så här så länge jag har någonting kvar att säga till om.

Men hoppet är lite skavt i hörnen... kan inte minnas när det var såhär illa senast. Flera höstar sen, i vart fall. Jag är redan nu där jag brukar vara i januari. Vill inte tänka på hur januari blir, om jag inte börjar kämpa emot.

Så nu är det krig. KRIG!

Systrar...

Klipp från mellansysterns dagbok:

"Började diskutera religion med lillasystern idag... ingen säger roligare grejer än hon:
- Hittills tycker jag att Gud ligger på plus ändå
- Jag tror inte det kommer vara samma Gud alltid heller... det är lite som Göran Persson, han var här ett tag och sen... poff!"

Jag skrattade så... det är tur att man har en minstasyster som säger sådana saker och en mellansyster som sparar det för eftervärlden :)

Bara en

Bara en kan sjunga så att jag gråter. Det här rörde mig till tårar och gav mig otroligt hopp, inför hösten som egentligen redan är här. Jag citerar:

I det allra största tysta ljuset står jag
Oktoberluften runt mitt huvud bränner
Det vita kalkstenskalla vinet säger:
Jag har överlevt det här

& järnet böjde sig för vindens motfall
Jag borrar blod i den här årsringen av metall
Men ögonlockets mjuka mörker säger:
Jag har överlevt det här

Från cirkelns mitt går oräkneliga vägar
En slungbolls kraft över viljans platta ängar
Förvånad står jag vid den yttre ringen, tänker:
Jag har överlevt det här

För jag låg slagen mot den hårda marken
Kanske var det jag som gav den första sparken
Men där nere där man kryper tar man ingenting personligt
Allt är överlevnad där

I det allra största tysta ljuset står jag
& i min skugga ser jag nåden, tror jag
Så nära vinna och förlora är man
& jag har överlevt det här

Mat&prat

Haft världensfinaste här, ett halvt tjejgäng men vi lyckades ändå rätt så bra med middag, vin, prat & dans.

& lättat lite på det som tynger mest. Så får det bära eller brista.

Tudelad

"Jag borde säga det till dej,
för det syns ju ändå,

det som läpparna vägrar
i mina mörka blå"

Jag vill inte säga något mer.
Jag vill komma till sans, komma ner på jorden.
Jag vill vara säker på min sak.

Sol!

Det är sol utanför fönstret och när han går till skolan vid halv nio somnar jag inte om, ligger i sängen ett tag och äter frukost där med TV:n som sällskap. Sedan började jag spika lite på omöjliga tusenbitars-byrån (möbler är värre än pussel för bitarna är så stora och det är så jobbigt att skruva i och isär och ihop igen när man gör fel).

& sen, sen smällde det i brevlådan och det landade ett brev från Själevad som färgade av sig. Så nu har jag blå fingrar och ett stort leende. Även fortfarande pyjamas. & snart iväg till skolan... det är ju själva tusan att tiden går så fort.

Några spikar till, bara!

Trött

Så otroligt trött som man bara kan bli av att vara sjuk och febrig. Det enda positiva är att jag sover gott. En sömn jag nästan glömt, mjuk, bottenlös, svart. Trygg, vaggande. Vaknar lugn. Wow.

Nu är det bara efterdyningarna av berg&dal-banan, det stora svåra som lagt sig och som jag så desperat vill mota bort.

För tusende gången ber jag någon: "Satsa. Kasta dig ut. Lita på mig. Möt mig på halva vägen". Skillnaden är att denna gången tvingas jag vara konsekvent. Jag vet att jag kommer fatta rätt beslut om vi hamnar här igen. & rätt beslut,

är ju sällan kul.

Förstår du varför jag är rädd? & varför det är svårare att vara ensam inatt.