Jävla skit-sjukdom

Nu har jag haft en vecka med ett par små toppar och en hel hög djupa, djupa dalar. Vi pratar svarta stora hål. Timmar och timmar i sängen, tårar, att höra mig själv säga "hela mitt liv är skit, allt går åt helvete och jag vill inte leva mer" och VETA att det är sjukdomen och inte jag, men ändå inte lyckas ta tillbaks.

Trött som fan alltså. Tänker börja fightas. Jag börjar här, nu. Slå mig blodig om det krävs. Det här funkar inte. Ingenting får ta över mitt liv så här så länge jag har någonting kvar att säga till om.

Men hoppet är lite skavt i hörnen... kan inte minnas när det var såhär illa senast. Flera höstar sen, i vart fall. Jag är redan nu där jag brukar vara i januari. Vill inte tänka på hur januari blir, om jag inte börjar kämpa emot.

Så nu är det krig. KRIG!