Otrivsam

Efter att jag börjat trivas väldigt illa även på nya arbetsplatsen börjar jag undra om det är jag som är kräsen eller kanske svår att komma överens med. Min självbild är säkert milslångt från hur folk uppfattar mig men hur jag än vrider och vänder har jag svårt att se att jag skulle vara en omöjlig arbetskamrat. På jobbet anstränger jag mig för att vara glad, positiv, flexibel, samarbetsvillig... frågan är ju om det går hem?

Kanske är arbetslivet ingenting för mig. Har även börjar fundera på att sadla om, trots att jag bara kommit igenom en tredjedel av utbildningen... funderar på hur gärna jag vill lägga de 45 bästa åren i mitt liv på ett slitigt jobb med skittider och skitlön. Som alltid är det omsorgsjobben som får dendär skitlönen... och pappersvändarna sitter med sina miljoner.

Till tandläkarutbildningen saknar jag "bara" åtta kurser (varför varför varför gick jag inte natur?) och ett 2.0 på högskoleprovet. & lite tur i lottningen. & cleverness för fem års studier på hög nivå. Det är det enda yrke jag hittills kunnat finna (förutom läkare) som har med människor att göra kombinerat med en god lön.

Är det fel att vilja leva väl? Jag får det att gå ihop med mina futtiga CSN-pengar och den lön jag orkat slita ihop utöver heltidsstudierna... men så vill jag inte ha det resten av livet. Har vuxit upp med att det är lite fult att ha gott om pengar, lite snobbigt och sådär. Men tänk vad man kan göra med pengar... och med lediga helger!

Kommer nog fundera ett bra tag inatt.