Ja, ja...

Jag vet att jag borde vara glad över att han fått jobb, men jag ser det framför mig: långa veckor ifrån varann, börja pendla igen, den ständiga stressen, tröttheten, fel dygnsrytmer. Inte för att det är hans fel på något vis, för mitt jobb är precis lika jobbigt när det kommer till transporttid och arbetstider.

Bara att de liksom ligger sådär förrädiskt långt ifrån varann. Han dag, jag kväll. Han där, jag här. Jag tar tillbaka allt jag sagt om denna sommaren, den är faktiskt skittråkig och regnig.

Det enda jag ser fram emot är Grekland med syrran. 5e augusti åker vi.