Eva Dahlgren

Laddade just ner Eva Dahlgrens samlingsskiva och insåg snabbt misstaget... hur ska jag nu kunna gå och lägga mig?

Haft en lugn, skön dag. Insett hur jag trivs med Carolines närvaro vid mitt skrangliga köksbord över några koppar te. Många leenden.

Två jobb-pass kvar nu. Känns underligt men skönt.

Tror att jag egentligen inte lever som det var tänkt. Känner en väg jag blundat för och förnekat. Redo att bekänna tro till en Gud som vill visa, hur det var tänkt.

Tiden skenar.
Äldre nu.
Skönt så.

Citerar, för att jag ska kunna maskera tanken. & för min oförmåga, att producera ord som klingar:

"En doft av hallon
dina läppar
i en trolsk och fuktig skog

Där jag ligger
ingen lättnad
aldrig nog

Är det som bär mig nu,
det är det som bär mig nu

& mot det blå jag ser en fågel lyfta
jag ser dig sväva så i min famn när vi kysser"

Äventyr

Efter en kväll med några av kvinnorna i mitt liv måste jag unna mig äventyr.

Vi lever idag. Nu.

Jag känner, att jag lever.

Löning!

Hunnit med en del idag. Varit och hämtat den dyra tavlan, den är fin och jag kommer gilla att sova under den. Skit samma att räkningarna ligger på hög, att pengarna aldrig räcker till. Jag är glad att jag köpte den.

Även handlat allt detdär jag längtat efter sen pengarna tog slut: färsk frukt, goda pålägg... Nu ska jag fylla fruktskålen och bädda sängen. Snart kommer Caroline och jag tänkte hinna baka pannkakor.

Dessutom: solen skiner!

Distans

"Men lyckan kom när jag stod still
& vände om, och glömde vad jag vill"

Våra arbeten på skilda platser med olika tider gör att vi tvingas hålla distans. Det är lite bitterljuvt sådär... visst är det oslagbart dendär känslan när man äntligen ses och känslan gör att luften står still och jag tvingas dra efter andan sådär som...

Hinner tänka "herregud, vad jag älskar honom" innan luften mellan oss försvinner och vi plötsligt är nära igen. Ganska ljuvt att vara tjugo år och förälskad. I ett rufsigt hår, ett busigt leende, en varm famn. Inte bittert förrän han måste gå igen... tiden går fort i hans armar, timmarna är som minuter och minuter går ju fort.

Har ett leende över till varenda en jag möter under dagen. Tänker "ni anar inte". Ler igen. Det finaste man kan ha.

Otrivsam

Efter att jag börjat trivas väldigt illa även på nya arbetsplatsen börjar jag undra om det är jag som är kräsen eller kanske svår att komma överens med. Min självbild är säkert milslångt från hur folk uppfattar mig men hur jag än vrider och vänder har jag svårt att se att jag skulle vara en omöjlig arbetskamrat. På jobbet anstränger jag mig för att vara glad, positiv, flexibel, samarbetsvillig... frågan är ju om det går hem?

Kanske är arbetslivet ingenting för mig. Har även börjar fundera på att sadla om, trots att jag bara kommit igenom en tredjedel av utbildningen... funderar på hur gärna jag vill lägga de 45 bästa åren i mitt liv på ett slitigt jobb med skittider och skitlön. Som alltid är det omsorgsjobben som får dendär skitlönen... och pappersvändarna sitter med sina miljoner.

Till tandläkarutbildningen saknar jag "bara" åtta kurser (varför varför varför gick jag inte natur?) och ett 2.0 på högskoleprovet. & lite tur i lottningen. & cleverness för fem års studier på hög nivå. Det är det enda yrke jag hittills kunnat finna (förutom läkare) som har med människor att göra kombinerat med en god lön.

Är det fel att vilja leva väl? Jag får det att gå ihop med mina futtiga CSN-pengar och den lön jag orkat slita ihop utöver heltidsstudierna... men så vill jag inte ha det resten av livet. Har vuxit upp med att det är lite fult att ha gott om pengar, lite snobbigt och sådär. Men tänk vad man kan göra med pengar... och med lediga helger!

Kommer nog fundera ett bra tag inatt.

Över midnatt

Mitt emellan två namnsdagar är det Agnes 20-årsdag, är jag färdigdiskad, rätt färdig, lyssnar på Mange Schmidt & Petter och deras giftiga vissling som absolut smittat mig...

Imorgon ska jag vara ledig, lugnet före stormen, före helgen. Ska till Köpenhamn och fira mammas födelsedag och så är det min Johanna-namnsdag (tänk att jag heter Johanna också...). & sen på kvällen kommer han äntligen till mer civiliserade trakter från landet. Typiskt att hans lediga helg är min jobbhelg dock.

Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa (klart?) "Luftslottet som sprängdes". Rekommenderar varmt hela triologin och även den bok jag läste klart på bussen: "Kvinnan som var en fyr" av Viveca Lärn. Otippad. & lite spännande.

Dagens bästa:

(Eller rättare sagt tisdagens bästa)

Agnes: "Och så låg där en vit duva i kanalen... och duvor, det är ju faktiskt inga badankor egentligen!"

Borde sova...

...men har inte lust. Sann nattsuddare och sjusovare som man är spelar det ingen roll att väckarklockan ringer klockan fem, det går bara inte att somna riktigt riktigt än. Kommer ju vara trött imorgon i vilket fall, liksom...

En liten stund till bara. En liten stund.

Ja, ja...

Jag vet att jag borde vara glad över att han fått jobb, men jag ser det framför mig: långa veckor ifrån varann, börja pendla igen, den ständiga stressen, tröttheten, fel dygnsrytmer. Inte för att det är hans fel på något vis, för mitt jobb är precis lika jobbigt när det kommer till transporttid och arbetstider.

Bara att de liksom ligger sådär förrädiskt långt ifrån varann. Han dag, jag kväll. Han där, jag här. Jag tar tillbaka allt jag sagt om denna sommaren, den är faktiskt skittråkig och regnig.

Det enda jag ser fram emot är Grekland med syrran. 5e augusti åker vi.