Om det här är hösten måste döden va på väg?

För att förvränga lite Lundell. Det regnar ute. Jag somnade halv ett igår. Vaknade nu, elva timmar senare, dödstrött. Har drömt och drömt. & vaknat däremellan. Mycket i huvudet nu.

Dagar som de här är arbetsrollen ljuvlig. När man inte ryms i sig själv och potentiellt blir galen av sina egna tankar känns arbetsrollen som en lätt, luftig, rymlig sommarklänning och det är skönt. Att få slippa sig själv ett tag. Att få koncentrera sig på arbetet, brödfödan. Patienterna, deras anhöriga.

I yrkesrollen är det lätt att ta lätt på allting och jag blir inte ens förnärmad när den dementa damen frågar mig om jag ska ha barn, utan jag kan skratta hjärtligt och säga "nej, jag har bara ätit alldeles för god mat". Det är dessutom inte det värsta jag hört av dementa damer, när jag var nyss fyllda 20 trodde en patient att jag var lite över 60. & att hon själv var 20.

Men nej, jag är ung och icke-gravid. Mitt huvud är tungt av tankar och därför är det skönt att lämna det hemma. Jag dricker mitt kaffe och ger katterna mat. Letar efter lugnet inuti, mitt innersta, kärnan.

Tålamod. Tåla mod. Att modigt tåla.

Allt vad du slänger över mig, alla utmaningar. Det är min väg, mitt sätt. Om du inte har vett att uppskatta det... då kan jag inte göra något mer för dig.