Högpresterande

Låg men högpresterande - kan man vara det? Energisk men trött. Målet nära men ändå så långt borta.

Många saker att glädjas över, fina resultat. Alla tentor avklarade, VG på den sista. C-uppsatsen en av de fem nominerade till terminens bästa. Går bra på praktiken, fått anställning. Uppskattad av kurs 3-studenterna jag undervisade igår, de höll kvar mig i över två timmar och ville boka in uppföljningstillfälle.

Samtidigt: Så otroligt trött. All energi, även bottenskrapet av reserverna, går åt att dra runt det här. Skolan, praktiken. Det är bara det. Patienterna, kollegorna, lärarna. Uppgifterna, arbetspassen. Prestera, visa framfötterna, imponera, plocka poäng, göra sig ett namn. Bli accepterad som kollega. Hävda sig, visa sig värdig. Ständigt. Hos patienterna, deras anhöriga. Kollegorna på avdelningen, sjukhuset, i kommunen. Biståndshandläggare och korttidsboenden. Överläkare, underläkare, kuratorer, tallogopeder, dysfagilogopeder, rehabpersonalen... Ständigt nya röster, ansikten, åsikter.

Att hitta jargongen, bli hemma i den. Veta vem jag ska vända mig till, när, hur och varför. Att förstå vad som krävs av mig och kunna prestera det åtminstone hjälpligt. Fatta beslut, motivera dem. Hänga med, hålla koll, aldrig aldrig glömma någonting.

Aldrig vara trött, ledsen, utmattad, uttråkad, överväldigad. Aldrig ha en dålig dag. Aldrig klaga, alltid vara positiv, ta dagen som den kommer, anpassa sig, vara flexibel, tacksam.

Ett uttryck jag använder ofta: "Being woman in a mans world". Nu med tillägget/alternativet "Being nurse in a doctors world".

Att man börjar lite under noll och måste kämpa lite extra för att nå upp till acceptabel standard.

Samtidigt: Undervisar studenterna i kurs 3 i två timmar. Inser: Jag kan en jävla massa. Jag har ett helhetsperspektiv som jag inte hade för två år sedan. Jag gör bedömningar och fattar beslut som jag kan motivera och stå för. Jag har fått grepp om organisationen och hur den fungerar. Jag kan svara på alla deras frågor och knyta deras teoretiska kunskaper till verkliga patientfall - vi pratar om etik, om tidsbrist, om att göra det bästa av situationen utifrån de resurser som finns. Om att vara flexibel och multitasking, att hålla bollarna i luften. Om att vara "nurse in a doctors world".

Jag säger: Det här önskar jag att någon berättat för mig för två år sedan. Får beundrande blickar, det stärker mig. Ska träffa dem ytterligare två timmar imorgon, kanske vill någon av mina patienter ställa upp så att vi kan få öva lite skarpt på det vi pratat om.

Stark men trött. Nära men ändå lite för långt borta för att våga slappna av. Det drar ihop sig och igår kände jag för första gången att jag kanske, kanske börjar bli redo.

To be a nurse in a doctors world, alltså.