"Du verkar leva i ett farligt gränsland där sans och förnuft inte alltid håller dig sällskap. Akta dig för starka känslor och allt dom drar över en, det är inte ofta lyckat att låta dom styra okontrollerat"
Att bli arg för att någon träffar mitt i prick.
Att bli arg för att någon inte träffar alls.
Att bli rädd för spegelbildens blick.
Kontrollerat vansinne.
Jag är en människa av det slaget som inte bör ha för mycket fritid. Jag blir tokig av all tid att tänka och känna. All energi att analysera. Turas om att vara hög på känslor och låg på farhågor. Varannan gång är allt möjligt, varannan gång är minsta sak stört omöjlig.
Drar på mig löpskorna och försöker lämna tankarna hemma, men några smiter med. Det berömda problemet att benen ger upp innan huvudet gör det. Vet så väl vad som krävs av mig men är ypperligt oförmögen att hålla det uppe.
Snälla du, lugna ner dig. No panic. Allt ordnar sig. Känn inte efter så mycket. Fundera inte sönder allting. Snälla du, en stunds lugn och ro.
Att bli trött av att vara igång.
Att bli rastlös av att vila.
Att ha ett bra bollplank men envisas med att slänga ut för många bollar.
& att bli arg när inte alla kommer tillbaka. Slänga hårdare. Träffa snett. Inte fan har man vunnit för att den andre gett upp.
Att behöva utmaningar för att växa.
Att krympa inför minsta motstånd.
Att ständigt lyckas med det mesta.
& att ändå vara så jävla, jävla rädd för att misslyckas.
Att vilja bli uppskattad, men inte orka med ens tanken på att bli synad i sömmarna. Sluta mäta mig, bedöma mig. Sluta kräva någonting alls. Håller andan i ren protest.
Att känna sönder känslan.
Att älska sönder kärleken.
Att tala sönder varje samtal,
tänka sönder varje tanke,
vilja så mycket att jag till slut tappar all vilja.
Sans? Ingenstans.
Förnuft? Som luft.
Den tunna gränsen mellan lycka och galenskap som jag envisas med att trampa ner. Den svåra vägen till inre lugn som jag irrar mig ifrån.
Behöver verkligen börja jobba igen, tänka mindre.
Att tänka sig galen.
Att vila sig trött.
Att älska tills man hatar.
Att tro tills man tvivlar.
Att veta tills man tvekar.
Att älska tills man inte vet någonting.
Glömmer ditt ansikte i virrvarret av tankar, trötta röster i telefonen, vet inte vilken som är din längre och varför du inte är här. Varför ingenting av det jag sänder ut kommer tillbaka. Varför jag envisas med att trycka ner ditt ansikte i min kärlek tills du inte kan andas.
Den trötta rösten i telefonen, är det du? Eller är det jag?
Måste veta att du finns, att du känner och att du går på min linje. Lite närmare lyckan än galenskapen. Men samma linje. Din lite bredare bara.
Att önska att jag var mer lik dig.
Att förbanna allt jag är.
Vissa dagar är det
så jävla svårt att se sig själv i spegeln och bedyra sin kärlek. Mina ögon är kalla och hårda, det finns ingen kärlek kvar. Jag har tömt mig. Så full att jag är tom. Så tom att det ekar.
Att vara vacker men dum i huvudet.
Att vara ung och impulsivt
lite för mycket.
Att vara rädd för sig själv, när det väller över.
Gör samma dumma misstag. När det kokar över lägger man locket på. Det kokar över ännu mer. Stök i hela jaget. Kök i hela slaget. Slagfält i köket, jaget.
Lyft på locket, andas in mig, var inte så rädd. Jag bränns bara lite.
Vi kan städa en annan dag.
