This is it

This is it. Dags att träffa hans föräldrar för första gången. Nervositeten är total. Har bytt kläder åtta gånger, sminkat och sminkat om, gjort efterrätt, bytt kläder igen... Men det hjälper inte. Det spelar ingen roll vad jag gör med kläder och smink, ansiktet förråder mig och berättar tydligt att jag egentligen är alldeles för ung för honom.

Det är så tröttsamt att ständigt bli dömd och granskad på grund av att jag är ung. Det händer dagligen på jobbet, både av patienter, anhöriga och kollegor. Nu även här. Yes, jag är ung, men jag kan ganska mycket ändå. Man kan vara vettig ändå.

Men kanske är det bra att vara tvungen att hävda sig och bevisa sig värdig, jag sporras att arbeta hårt och jag lär mig mycket.

Igår på rapport sa en kollega om en patient att "på rum X ligger en liten flicka som är född -89". Må så vara. Det ändrar ingenting - jag är en smart ung kvinna född -87.

Dags att koppla på charmen, räta på ryggen och bege mig. This time I know it's the real thing.

Åttonde dagen

Den sjunde dagen vilade Gud, jag är inne på den åttonde dagen utan vila och det känns. Tröttheten tar djupare spjärn, på något vis. Snart igenom, en ledig dag imorgon innan jag går på igen. Måste bita ihop, hålla ut, orka igenom.

Trött

Tycker faktiskt att den här tröttheten är lite orättvis. Jag försöker vara duktig och komma i säng i tid, så att jag får åtta timmars sömn. Vilket innebär att somna vid kvart över nio-tiden. Inte alltid så lätt, men jag försöker. Ändå trött.

& inte bara trött på morgonen utan även på eftermiddagen. Jobbet suger effektivt ur mig varje litet uns av energi. Det handlar mycket om att bevisa mina förmågor för kollegorna nu, visa mig värdig. Om några få månader ska jag jobba där på samma premisser som de, med samma förväntningar och krav på mig. Jag måste visa att jag duger, att jag fattar, att jag kan reda ut det.

Duktighetssyndromet ligger tjockt men det är illa tvunget just nu. Jag måste dra nytta av de här sista välsignade veckorna där någon annan har yttersta ansvaret, lära mig så mycket jag bara kan, innan det är dags att pröva vingarna och kasta sig ut.

Så kanske inte konstigt att jag är trött. Men lite orättvist. Önskar att det fanns energi för något annat. Iallafall pluggande, med tanke på tentan på fredag. Sista skrivtentan (om det inte blir omtenta på den, eller den jag skrev i fredags). Hjälp?

Måndagsångest

Lite ångest, den här veckan är bara för mycket och jag vaknar med lite panik. Sex dagpass på praktiken (mån-ons, lör-mån) och däremellan två dagar i skolan som innehåller en redovisning, en handledning som ska förberedas och en stor tenta. & just det, jag har en uppgift till imorgon också.

Men måndagsångesten är lite uppblandad med viss tillfredsställelse över att få se solen gå upp (as we speak) och en ganska behaglig, dov träningsvärk i benen efter gårdagens joggingrunda - årets premiärrunda.

Kanske går det ändå, liksom. Sitter och kämpar i mig yoghurt, frukost innan klockan sex på morgonen är nästan omöjligt. Om jag hade fått välja hade frukost alltid kommit efter sex (valfri semantisk tolkning).

Nu ska jag gå om cirka sju minuter och jag borde väl röra på mig. Yes.

Årets första bad

Mina systrar tittade klentroget på mig när jag deklarerade att jag tänkte bada när vi var på långpromenad i skogen hos mormor. Slängde av mig till underkläderna och hoppade i. Skönt (eller uppfriskande, kanske snarare).

Promenaden hem efteråt något kylig. Men levande, så levande. Bildbevis:

En kärleksförklaring

Allt går obehagligt bra. Jag är så lycklig att jag ibland måste hålla andan, rädd att lyckobubblan ska spricka upp.

Men sanningen just idag är att praktiken/skolan går bra. Jag har världens finaste vänner som jag trivs så bra med. Det är vår på riktigt och dagarna är ljuvligt långa, kvällarna ljuvligt ljusa. & så är jag kär och för första gången känns det som att vi vill samma saker och menar allvar. Imorgon släktmiddag. Han vill presentera mig för sina föräldrar.

Jag känner mig så i fas. Plötsligt är jag precis just där jag ville vara i livet 22 år gammal, full av förtröstan.

Älskar: Världen, mig själv och honom.
Älskar: Att vi fått ännu en chans.

Förundras så över universums finurlighet.

Nu: Påsktripp till mormor på landet.

Jag är lugn för nu vet jag att min kärlek till dig är ren

I'd like to know if you'd be open to starting over from scratch

I'd like to know if you'd be open to giving me a second chance

I used to think I was special,
and only I have proved me wrong

Jag säger argt att jag kanske är ung och dum men jag är inte så dum att jag inte fattar att man inte kan göra vad som helst bara som en ren egotripp, för sitt eget höga nöjes skull. Jag förstår att jag har sårat dig och jag förstår att jag har förändrat saker och ting mellan oss. Jag förstår att ingenting försvinner eller glöms bort.

Samtidigt är jag lugn för första gången på länge. Det är kanske ironiskt att den där gången jag ringde och du berättade att du varit hos henne tänkte jag ringa och berätta att jag förlåtit allt som hänt, att jag var beredd att lita på dig igen och gå vidare. Det är kanske ironiskt att vi inte kunnat hitta rätt väg och riktning utan att gå svåra omvägar.

Men ändå, kan inte ångra eller önska annorlunda. Vi gick på en väg som bara kunda leda åt ett håll och jag är glad att jag vek av. Vägen vi går på nu, den leder någon annanstans, visst?

Det handlade aldrig om var gräset var grönast, ingen slår dig på fingrarna där, det handlar om ifall jag kunde stanna där på de premisserna, de där reglerna som kommer att härska trots att vi båda säger att vi inte beslutat om dem. Jag kunde inte. Nu, kanske?