Saker jag skrev för hundra år sedan men lika gärna hade kunnat skriva idag, del 2

"Vår tid tillsammans har varit fantastisk - en saga, nästan. Och när vi ligger där i varandras armar i ett sådär självklart samförstånd, en tystnad där själva tystnaden tycks dra efter andan... Då glömmer jag att det är mörkt och snöar ute. Jag glömmer att världen där ute brinner. Jag glömmer att jag såg en kille med spruckna knogar och tom blick på bussen.

Jag vilar i hans famn och i mig själv och känner mig så fullkomlig som jag faktiskt är i hans ögon. Vilar i hans ögon, hans armar. Håller honom hårt.

Det här är det finaste jag någonsin haft"