En vän frågade

En vän frågade varför jag inte skriver någonting i bloggen. Minns inte vad jag svarade och vet inte om det var sant eller ej. Vet faktiskt inte vad som är det ärligaste/sannaste svaret. Just nu lägger jag så mycket energi bara på att få det basala i vardagen att gå ihop, att jag är rädd att om jag ska skriva ner det så kommer det att rasa. Verkligheten är ett korthus som när som helst kan vingla till och falla i bitar.

Det som verkligen inte får hända.

Att gå upp på morgonen, gå till skolan, hålla ångan uppe, komma hem, somna, sova några timmar, laga mat, äta lite, somna igen. Att bara detta, tar all min kraft. Mitt korthus är bara väggar och bara att hålla dem uppe tar all kraft jag kan uppbåda. När någon då frågar om det som finns inuti måste jag genast dra mig undan, eller ljuga, för att ingen ska se eller veta att det är tomt där.

I vårt samhälle är det någon slags dygd att prestera. Jobba ihjäl sig, hinna med omänskligt många aktiviteter, ju fler timmar man lyckas trycka in i sitt dygn desto bättre. Något jag inte kan mäta mig med just nu.

Prio nummer ett är skolan, därför att den kräver det.
Prio nummer två är jag, för att jag inte klarar nummer ett utan mig själv.

Därutöver kan jag inte lova eller garantera, inte förklara eller stå till svars för. Varken bloggen, kärlekslivet, vännerna eller familjen får göra anspråk. Inte för att vara elak eller så. Bara för att jag inte förmår.