Cirkelns slut

Vi är här nu. Knivens spets, cirkelns slut. Mina frestelser, spöken, demoner och änglar... de flockas och tränger innanför mina murar. Jag måste låta dem omsluta mig. Jag måste våga möta dem.

En av dem sitter mitt emot mig på Cosmopolitan och dricker grönt te, ler som bara hon kan, jag känner men inte som jag gjort. Det känns så skönt.

En av dem har blivit förälskad i en annan och är inne i samma förnekelsefas som jag just varit i. Jag känner, men inte som jag gjort. Jag har betraktat henne i lek och allvar, jag har sett henne förtjust men inte förälskad. Som nu, förlorad och bortom mig. Det är bra.

Kanske ska jag en gång snart våga känna och ge efter. För alla dessa känslor. Som jag svurit över, gråtit och skrattat över. Skrämt min älskade med. & han, som orkar och vågar lyssna på mitt hjärtas omvägar och snedsteg. Att han ska få känna att jag är säker, för en gångs skull. Även om jag kanske inte är den typen.

För mycket känslor, för starka, för intensiva.

För att människorna i mitt liv just nu är världens vackraste och jag blir förälskad i deras varje andetag.