Tappar fästet

Kämpar kämpar kämpar. Men orkar inte det mest basala: att vara människa.

Vill få ge upp, släppa det krampaktiga taget men vet att ingen sluter upp eller är räddaren i nöden. Ett fall, är bottenlöst.

Har gått från okej, till bra, till okej, till katastrof på... dagar? Vet inte, kommer inte ihåg. Kämpar med fasaden men den spricker i kanterna och rasar, och alla ser. Jag ljuger, ljuger, pusslar, ljuger men det syns ändå. Behöver paus från världen, behöver ett stopp, behöver någonting för att inte gå sönder.

Vaknar och kräks nästan av rädsla, smärta, panik. Förr i tiden fanns det en plan b, en utväg. Nu ser jag ingen mer än den ut genom balkongen (tyst, inte tänka så, inte ens tänka så) och jag som trodde jag slutat tänka så. & jag, som tror att jag har bättre strategier än så.

Jag har ingen strategi för det här. Jag har ingen plan b. & plan a, den håller faktiskt inte mer. Förlåt.