The river

Lyssnar på en av mina favoritlåtar, Springsteens "The river". Att jag en gång, för hundra eller sisådär sju år sen låg tillsammans med flickan jag då älskade, i mörkret, och lyssnade på den. Minns att jag sa till henne att jag trodde att kärlek kändes som låten fick mig att känna. Fastnade för några rader,

"...but I remember us riding in my brother's car
her body tanned and wet down at the reservoir
at night on them banks I'd lie awake
and pull her close just to feel each breath she'd take..."

På näthinnan fanns då hon, just så. Fick aldrig se henne så. Ändå älskade vi varandra djupt. Svarar inte för hennes känslor men jag vet och minns mina egna.

Vem som finns på näthinnan nu? Jag är så svag för vackra kvinnor...

Vet inte vem det är jag tvivlar på inatt. Det kan vara på mig själv. Mina känslor som är stormiga och svåra att nysta i. Det är så mycket drömmar, så mycket fantasier. Klockan är mycket men jag är inte trött.

Vad jag ska göra av det här, det har jag ingen aning om. Att vara fylld till brädden, mättad och mer därtill. Att ha så många vägar som kallar och lockar. Måste jag begränsa mig? Måste jag tacka nej till något av allt det livet bjuder?

Önskar mig ett glas rött, något mer, vad vill jag inte säga. Önskan lever i mig, med mig och av varje cell i min kropp. Som kallar ut i universum, ett ekande tomrum till svar. & så, någons röst. Vad kan jag göra åt vems det är?

Jag måste svara, för att det är mitt öde eller kanske min yttersta längtan. Något mitt hjärta, min själ brinner av och för. Något varje minsta beståndsdel av mig sänder ut som lockbete, som lockrop. Rakt ut i tom svart rymd, substans mot vacuum, känsliga nervtrådar som helt orädda letar sig ut ur den mjuka kroppen för att någonting utövar dragningskraft.

Just nu, livet ett universum fullt av vackra planeter. Som kallar mig, som lockar mig. Som berör och fulländar. Som fyller mig med mer än jag trott var möjligt.

Jag kan inte säga nej. Jag har inte förmågan eller möjligheten. Mitt väsen svarar på det kall som känns övermänskligt, utomkroppsligt. Här existerar inte de värdsliga begrepp som du så gärna vill dela in mina känslor eller mitt beteende i. Jag är mer än några strukturer.

Därför älskar jag strukturlöst.
Besinningslöst.
Kanske taktlöst.

Men fullt av mening.

Trött på att vara trött

Så himla himla trött på att vara trött. Försöker sova så mycket och bra jag kan men är ändå ofta trött, så trött. Snart ändrar vi till vintertid och då vet jag (åh, erfarenhet) att det eskalerar, julen är ett andningshål där ledighet, god mat och presenter lyckas dra upp och läka litegrann, sen kommer januari och då är energin slut.

Jag har sett det här förut och jag vet att jag kämpar förgäves, helt enkelt för att hösten är så lång, vintern är oändlig och för att min ork aldrig kan mäta sig med detta omänskliga mörker.

Nu ska jag försöka sluta tänka på mörker, istället tänka på att vi har en bra b-uppsats att lämna in imorgon och snart kommer min sambo hem och vi ska äta middag ihop. Ljuspunkter, de finns. Javisst!

Bekräftelse

Varm, luddig boll av varmt, luddigt garn i hela magen. Så fint. Så trillar bitarna på plats. Här, är mitt pussel, mitt liv.

Varsågod, beskåda.

Jag älskar.

Sambo

Tänkte inleda samtalet med något kittlande absolut barnförbjudet & blogg-olämpligt men fastnade i en diskussion om badlakan och tvättkorgar... sambolivet, here I come.

(Egentligen glad, inte bitter, såklart)

Tappar fästet

Kämpar kämpar kämpar. Men orkar inte det mest basala: att vara människa.

Vill få ge upp, släppa det krampaktiga taget men vet att ingen sluter upp eller är räddaren i nöden. Ett fall, är bottenlöst.

Har gått från okej, till bra, till okej, till katastrof på... dagar? Vet inte, kommer inte ihåg. Kämpar med fasaden men den spricker i kanterna och rasar, och alla ser. Jag ljuger, ljuger, pusslar, ljuger men det syns ändå. Behöver paus från världen, behöver ett stopp, behöver någonting för att inte gå sönder.

Vaknar och kräks nästan av rädsla, smärta, panik. Förr i tiden fanns det en plan b, en utväg. Nu ser jag ingen mer än den ut genom balkongen (tyst, inte tänka så, inte ens tänka så) och jag som trodde jag slutat tänka så. & jag, som tror att jag har bättre strategier än så.

Jag har ingen strategi för det här. Jag har ingen plan b. & plan a, den håller faktiskt inte mer. Förlåt.

Cirkelns slut

Vi är här nu. Knivens spets, cirkelns slut. Mina frestelser, spöken, demoner och änglar... de flockas och tränger innanför mina murar. Jag måste låta dem omsluta mig. Jag måste våga möta dem.

En av dem sitter mitt emot mig på Cosmopolitan och dricker grönt te, ler som bara hon kan, jag känner men inte som jag gjort. Det känns så skönt.

En av dem har blivit förälskad i en annan och är inne i samma förnekelsefas som jag just varit i. Jag känner, men inte som jag gjort. Jag har betraktat henne i lek och allvar, jag har sett henne förtjust men inte förälskad. Som nu, förlorad och bortom mig. Det är bra.

Kanske ska jag en gång snart våga känna och ge efter. För alla dessa känslor. Som jag svurit över, gråtit och skrattat över. Skrämt min älskade med. & han, som orkar och vågar lyssna på mitt hjärtas omvägar och snedsteg. Att han ska få känna att jag är säker, för en gångs skull. Även om jag kanske inte är den typen.

För mycket känslor, för starka, för intensiva.

För att människorna i mitt liv just nu är världens vackraste och jag blir förälskad i deras varje andetag.