Distans

"Men lyckan kom när jag stod still
& vände om, och glömde vad jag vill"

Våra arbeten på skilda platser med olika tider gör att vi tvingas hålla distans. Det är lite bitterljuvt sådär... visst är det oslagbart dendär känslan när man äntligen ses och känslan gör att luften står still och jag tvingas dra efter andan sådär som...

Hinner tänka "herregud, vad jag älskar honom" innan luften mellan oss försvinner och vi plötsligt är nära igen. Ganska ljuvt att vara tjugo år och förälskad. I ett rufsigt hår, ett busigt leende, en varm famn. Inte bittert förrän han måste gå igen... tiden går fort i hans armar, timmarna är som minuter och minuter går ju fort.

Har ett leende över till varenda en jag möter under dagen. Tänker "ni anar inte". Ler igen. Det finaste man kan ha.