Mina vänner

En av mina vänner är på gröna delens förstasida i Sydsvenskan idag. Jag hoppade till lite och log stort, han är så fin och förtjänar all credit han kan få. En av få idag som följer drömmen. Har inte pratat med honom på en dryg månad, inte med hans pojkvän heller. Kanske är det för att vi kom ihop oss lite på valborg, kanske är jag långsint.

Inte för att någon av dem ringt och jag vägrat svara, såklart. Skulden är kanske ömsesidig.

En annan vän hinner inte hem förrän hon åker igen. Jag kan inte säga att jag förstår hennes dragning till den stora världen (för mig är den bara skrämmande, jag trivs så bra här, intrasslad i mina rötter). Men jag önskar ju henne såklart att hon hittar sin dröm i någon av alla städer, i något av alla länder.

Försöka ta vara på tiden man har ihop. Javisst.

Vännen från Stockholm kommer imorgon, jag ska möta henne vid tåget, vi har inte setts på över ett halvår - det är galet, javisst. En gång i tiden sågs vi varenda dag, ringdes ännu oftare. Livet har skiljt våra vägar åt. Radikalt. Men vi har för mycket i bagaget för att låta det hindra oss. Jag tror att hon förundras över mitt liv, mitt sätt att leva, lika mycket som jag förundras över hennes. Därmed inte sagt att vi kan mötas och prata om det (livet, alltså) över en cigarett eller två. Eller tre.

Annars är det det vanliga: en i Tjeckien, en i Paris, några i stan, några onåbara, några jag inte vill bli nådd av. Med alla kursare, kollegor, familjemedlemmar, släktingar, bekanta, vänners vänner... tja, jag känner mig inte ensam, om man säger så.

Det finns fördelar med alla typer av vänner. Även de som är mil och mil bort. Ikväll ska jag träffa en vän som blev en kursare, med pojkvänner, det är bra - då kan de underhålla varandra när vi pratar tentor och medicinsk teknik. & så ska vi ju se Spider-man 3. Mellan varven iallafall :)