Jävla vackert

"Jag släpar och sliter, pustar och fnyser
jobbar som fan, pushar, det bryter tills lustarna tryter
musklerna knyter, kramp för man stampar på samma små ytor
med det samma så dyker det upp nya hinder
vägen är kantad av svindyra synder
är det världsstrapatser,
hjärtattacker,
men visst är livet nåt så jävla vackert"

Jag har nog inget visare än så att säga. Ler och springer mot bussen.

Datorkunskaper

Jag och mina datorkunskaper...

Sara säger:
Fatta grejen. Datorn håller en skiva gisslan och vägrar släppa ut den...
Sara säger:
Jag gillar det inte!

Hejdå eller Kärleksbrev nr 2

Det är så himla svårt att säga hejdå. Jag kramar henne hårt hårt och säger några förmanande ord som jag tror att hon redan vet och några uppmaningar jag aldrig tvivlat på att hon skulle göra ändå. Det är lite ironiskt för jag vet ju att hon kommer hem igen, jag vet att jag kan komma och hälsa på och framför allt: jag vet att vår vänskap tål tid ifrån varann. Ibland har vi knappt pratat på flera år, sedan plötsligt funnit varann igen.

Vi har knutit några band himla hårt, med brev, dikter, sånger och kärleksförklaringar. Gråtit hos varann, skrattat hos varann. Mest skrattat. Det är längesen nu, sen vi gick i sjuan och hon hade en fenomenalt bra pennvässare som jag alltid lånade.

Jag är glad att hon åker. Det är en fantastisk stad som jag ständigt längtar till och jag tror att den kommer klä henne perfekt. Som så mycket annat. Det är lätt att försköna saker när man sitter och skriver men hon är fantastisk, det står jag för.

Avslutar med något internt:

"Vår tid var som junikvällen,
som ett smultronställe
i kärt förvar

Du var så vacker så,
någon jag tänker på
vi var nåt helt,
som jag önskar fanns kvar"

En gång i tiden var den sista raden ett orostecken, ett frågetecken - kanske ett tecken på något? Nu kan jag sjunga den med samma värme, jag vet att vi finns kvar. Jag finns kvar när du kommer hem. & du finns kvar, hos mig.

Ta vara på det man har

Fick idag en påminnelse, en obehaglig sådan, om att man måste ta vara på det man har medan man har det. Har kramat om alla en extra gång idag och även pratat med en vän - ett välbehövligt samtal. Jag skjuter så gärna upp saker och ting för att jag vill att de ska vara perfekta och glömmer att det bara är ett litet telefonsamtal, inte något som ska få Nobelpriset, och att det lilla jag säger och att jag bara lyssnar gör stor skillnad.

Ibland tänker jag att jag lever så mycket att jag missar själva livet. Kalendern är ständigt fulltecknad och jag glömmer bort att stanna upp och reflektera. Så dumt.

Men idag blev jag tvingad till eftertanke. Jag tänker på den som drabbats och önskar att jag kunde hålla henne i min famn och låta henne gråta i mitt hår - som vi gjorde när vi var små. Jag tänker att vi kanske egentligen var äldre då. Jag minns den gången jag fick klippa hennes hår om jag bara tog lite i topparna och klippte av flera decimeter. Hon blev inte ens arg.

Hon tyckte att det blev fint, bara för att det var jag. Jag saknar när allt var fint, bara för att det var vi.

And I will wear that dress...

Kiss me, out of the bearded barley
Lightly, beside the green, green grass
Swing, swing, swing the spinning step
You wear those shoes and I will wear that dress

För övrigt är allt bra. Allt går bra och jag börjar märka att ljuset kommer tillbaka. Sakta veckla ut mig och våga mig på ett leende mot världen igen. Chansar på att öppna mig långsamt och att det ska gå bra.

Hittills går allt bra. Jag börjar greppa vad som krävs av mig och det är inte lätt. Börjar minnas vad syftet var när jag skakande tackade ja till utbildningen: en utmaning.

Ler så mycket jag orkar mot världen, öppnar mig sakta. Vecklar ut mig. Börjar bli en människa igen. Vänder ansiktet mot solen och andas in - lungorna är liksom ovana, som om det var det första andetaget varje gång. Likt en fågel fenix tvingas jag dö varje vinter och sedan sakta kravla mig upp ur askan om våren.

Det börjar lukta vår.

Snart

Snart ska jag till skolan och göra om uppkörningen i injektioner och venprov. Hade jag inte varit så nervös hade jag nog klarat det sist, ironiskt nog är jag tre gånger så nervös denna gången och det känns troligare att jag kommer kräkas av nervositet än få godkänt.

Känner på mig att jag kommer att få göra om detta måååånga gånger...

Grått

Fick ett mail som hette "du är bäst!". Världens sötaste tjej har börjat i min skola. Mannen gör avbön och säger förlåt. Det är grått ute men i min mage har jag små fjärilar i alla regnbågens färger.

Denhär svartsjukan...

Svartsjuka måste vara det fulaste och fånigaste som finns. Hur kan jag lägga all den här tiden på att fundera över att hon är sötare än jag, bättre på det och det än jag, att han verkar vara si och sådan när han träffat henne.

Om mitt huvud bara ville fatta att om det var henne han ville ha, då hade han väl sprungit efter henne, nu springer han ju efter mig och det måste betyda något.

Önskar att svartsjukan hade en on/off-knapp som man kunde trycka på vid behov, till exempel när den är obefogad som jag faktiskt är övertygad om att den är nu.

Tänk om mitt huvud och jag tänkte likadant, så lätt allt hade varit då!

Bokat resa

Det var väl bara en tidsfråga, innan solen blev utvägen. Om en månad ligger jag på stranden, får sol och ljus, och jag tror att det kommer göra mig gott. När vi kommer hem är det bara någon månad kvar innan våren börjar ge sig till känna och så börjar ljusa, bra dagar igen.

Och jag unnar mig själv dethär! Jag har kämpat denna hösten och vintern, mer än jag någonsin gjort förut, och lyckats balansera både skola och jobb och lägenhetsköp på något märkligt vis. Kämpat mig igenom och faktiskt lyckats med det mesta. Ja, jag är stolt över mig själv.

& lycklig. Hans hand i min på en lång strandpromenad, ljusa långa dagar, en varm sol. Åh, jag längtar!!

Vakna

"I leave the cold weather,
make the earth grow

No more making a rule,
to the conclusion,
to the solution,

no more days to fall"

Alltid lika mysigt att vakna efter 2½ timmes orolig sömn och inse att natten ska vara slut trots att det är mörkt. Mörkret äter upp mig, långsamt, det sägs att det har vänt men jag känner ingen skillnad än.

Hade behövt komma härifrån. Ett tags lugn och ro åt de svåra beslut jag måste ta i detta nu, ett andetag bortom mörkret.

Sydligare breddgrader.

Måste överleva. Leva för att överleva. Det räcker inte att finnas. Jag måste leva för att överleva. Älskling, du måste bekräfta mig. Säga att jag gör rätt, räcka mig handen om jag kastar mig ut.

Leva för att överleva.